Karin Lindelöf

senior lecturer at Centre for Gender Research

Email:
karin.lindelof[AT-sign]gender.uu.se
Telephone:
+4618-471 2278
Visiting address:
Villavägen 6
752 36 UPPSALA
Postal address:
Box 527
751 20 Uppsala

Short presentation

This paragraph is not available in English, therefore the Swedish version is shown.

Jag är fil dr i etnologi och universitetslektor i genusvetenskap, samt redaktör för Tidskrift för genusvetenskap. Jag och kollegan Annie Woube har precis avslutat ett forskningsprojekt om tjejlopp som kulturellt fenomen. Boken I tjejers spår - för framtids segrar: Om tjejlopp och villkor för kvinnors motionsidrottande (Makadam) publiceras i maj 2019. Vårt nya projekt, som finansieras av Vetenskapsrådet, handlar om genus- och intersektionella aspekter på deltagande i extrema motionslopp.

Also available at

My courses

Biography

This paragraph is not available in English, therefore the Swedish version is shown.

Jag är fil dr i etnologi och universitetslektor i genusvetenskap, samt redaktör för Tidskrift för genusvetenskap, TGV.

Jag och kollegan Annie Woube har precis avslutat ett forskningsprojekt om tjejlopp som kulturellt fenomen, i samarbete med Nordiska museet och Riksidrottsmuseet. Projektet finansierades av Riksbankens jubileumsfond och Centrum för idrottsforskning och boken I tjejers spår - för framtids segrar: Om tjejlopp och villkor för kvinnors motionsidrottande (Makadam) publiceras i maj 2019.

Vårt nya projekt, Super-extra-mega-ultralopp, finansieras av Vetenskapsrådet (2019-2022) och handlar om genus- och intersektionella aspekter på deltagande i extrema motionslopp: bortom maratons, vätternrundor och vasalopp. Detta beskrivs närmare under rubriken "Forskning" nedan.

Tidigare har jag forskat om identitetsformering och könsskapande bland unga storstadskvinnor i transitionens Polen (doktorsavhandlingen Om vi nu ska bli som Europa: Könsskapande och normalitet bland unga kvinnor i transitionens Polen, Makadam 2006), abortfrågan i svensk debatt från 1960-talet och framåt, samt 2000-talets minnespolitik och firande av varvsstrejken i Gdansk 1980 och fackföreningen Solidaritets födelse samma år.

Vid sidan om detta har jag också ägnat mig åt konsultverksamhet med genus- och jämställdhetsinriktning, och har haft större uppdrag för bland annat Trafikverket, Sidas Östersjöenhet och föreningen Humsamverkan. Jag samverkar också aktivt med det omgivande samhället på andra sätt och tycker att forskningskommunikation är viktigt. Därför håller jag gärna föredrag, deltar i panelsamtal och medverkar i radio, TV, dags- och fackpress. Inom ramen för det nya forskningsprojektet kommer vi också att dra igång en podcast under hösten 2019.

Research

Super-extra-mega-ultralopp: Deltagande i extrema motionslopp som kulturellt fenomen

Nordenskiöldsloppet – ”Världens tuffaste skidlopp” (220 km skidor), Ö till ö – ”One of the toughest endurance races in the world” (10 km simning i öppet vatten blandat med 65 km terränglöpning), Blåfrusen Ultramarathon – ”Geggan är geggig, snön slaskig, mörkret mörkt, kylan kall” (70 km terränglöpning vintertid).

Extrema motionslopp som dessa har blivit alltmer populära i den välmående svenska medelklassen på senare år. I följande etnologiska projekt undersöker vi kulturella aspekter av kvinnors och mäns deltagande i denna typ av lopp, som handlar om att testa gränser och utmana sig både mentalt och kroppsligt i en kamp med och mot elementen. Men vad betyder deltagandet för den enskilda individen? Vilka är deltagarnas drivkrafter och bevekelsegrunder? Och vad får extremloppsdeltagandet för kulturella, sociala och politiska konsekvenser? Extremloppen blir i detta projekt en ingång till och ett slags minilaboratorium för att studera vår tids syn på motionsidrott, genusskapande, jämställdhet och jämlikhet.

Sedan 1970-talet har motionsidrotten i Sverige utvecklats starkt och blivit var kvinnas och mans kompetens och fritidssysselsättning. Träning och hälsa är numera imperativ för den goda medborgaren (se t ex Bolling 2005, Tolvhed 2016, Dworkin & Wachs 2009, Björklund 2008, Lupton 1995). Det är statligt sanktionerat genom arbetsmiljölagstiftning och realiseras bl a i friskvårdsbidrag, friskvårdstimme och motionsloppsdeltagande som teambuildingaktivitet. Att sporta och delta i motionslopp har blivit statusbringande – den aktiva individen med många järn i elden och full kalender premieras och får ett stort utrymme i massmedia. Att ha genomfört långdistanslopp som maraton, vasalopp och vätternrundor blev omkring millennieskiftet en högstatusaktivitet värd att anteckna på CV:t. Sedan dess har dock långloppsdeltagandet sipprat ner från en hegemonisk elit till breda samhällslager. Eftersom ”alla” numera tränar och deltar i ”vanliga” motionslopp – även maraton mm – förväntas nu ”vem som helst med lite träning” klara av det. Under 2010-talet har därför en förskjutning skett, där det numera behövs något exceptionellt för att loppdeltagandet ska betraktas som högstatus, i enlighet med ett senmodernt ideal om självförverkligande och individualitet (jfr Giddens 1991). Extremloppen tycks vara den nya hegemoniska aktiviteten, och är i huvudsak en medelklassföreteelse, som dock omgärdas av skilda villkor för olika deltagare beroende på kön, etnicitet, ålder, familjesituation mm (jfr t ex Henderson 1995, Lindelöf & Woube 2017, Andreasson et al 2017). Vilka är egentligen deltagarna i denna typ av extrema motionslopp? Hur möjliggörs deltagandet på ett individuellt plan? Och vad säger detta om motionsidrottandets villkor i samhället, med fokus på jämlikhet och jämställdhet?

Syfte och mål

Syftet är att ur ett genus- och intersektionellt perspektiv undersöka deltagande i extrema motionslopp som kulturellt fenomen i Sverige, liksom de villkor som omgärdar detta deltagande – både för de enskilda kvinnor och män som genomför loppen och för samhället i stort.

Aktuell forskningsfront

Forskning om motionsidrott för vuxna är än så länge ett ganska litet fält, trots att motionsidrottande, loppdeltagande och träning som livsstil är ett växande fenomen i hela västvärlden (jfr Andreasson et al 2017, Forsberg 2012, Pilgaard 2009, Poulson 2016, Wheaton 2013a, 2013b). Idrott generellt är en brett förankrad, folklig, populärkulturell företeelse och på senare år har kulturvetenskaplig forskning uppmärksammat detta, som en viktig del av kulturella uttryck och engagemang i vår tid (jfr Tolvhed & Cardell 2011, Fundberg et al 2005, Wheaton 2004, 2013a, 2013b, Pike & Beames 2013). Genusaspekter lyfts också fram i en stor del av denna forskning (se Lindelöf 2015; Pfister & Bandy 2016; Pfister 2010; Rönnbäck 2015, Andreasson et al 2017), eftersom idrotten domineras av en manlig norm och har en lång historia av att vara maskulint kodad (Cahn 2015, Tolvhed 2008, 2015, 2016, Larsson 2005, Fuller 2009, Hargreaves 2000, Scraton & Flinthoff 2002, Robinson 2008), samtidigt som kvinnor idag i allmänhet motionerar mer än män (se RF 2011, 2014).

En högst relevant del av extremloppsdeltagandet handlar om utövarens relation till naturen, och bemästrandet av elementen och den egna kroppen. Där ansluter vårt projekt till forskning om äventyrsidrott, polarexpeditioner och friluftsliv i dess mest extrema former. Här framträder samspelet mellan natur och kultur som impregnerat av genusföreställningar. Internationell forskning visar att förgivettagna sammanflätningar av maskulinitet och hård fysisk ansträngning i naturen, inklusive krävande expeditioner i ”det vilda”, dominerar i skandinavisk och västerländsk kultur, både på ett levt och medierat plan, t ex i litterär tradition, offentlig debatt och forskningsperspektiv (Ryall et al. 2010; Humberstone 2000; Humberstone & Pedersen 2001; Bloom 1993).

Betydelse och vetenskapligt nytänkande

Trots att forskning om motionsidrott är ett ganska litet fält, är själva praktiserandet av motionsidrott och motionsloppsdeltagande som livsstil desto större. Här har vårt projekt ett viktigt uppdrag att bidra till en breddad kunskap om de olika former och sätt på vilka vuxna motionerar. Vi fortsätter således det arbete som vi påbörjade i ett nyss avslutat projekt om villkor för kvinnors motionsidrottande, utifrån så kallade tjejlopp, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond (RJ P13-0783:1, samt Lindelöf & Woube kommande 2018).

Nytt i detta projekt är också att vi studerar ett bredare spektrum av genusskapande inom motionsidrott och extremloppsdeltagande än vad som tidigare har gjorts: Hur femininitet och maskulinitet görs inom detta fält, och vilka implikationer genus (i samverkan med andra kategoriseringar och maktordningar) har för loppdeltagandet och för hur detta deltagande förstås och görs i en kontext med kvinnor och män i samspel. Trots att kvinnor som grupp numera tränar mer än män, och i allt högre grad söker sig till lopp av olika slag – inte bara rena tjejlopp, utan också könsblandade lopp på olika distanser och i olika grenar (Lindelöf & Woube kommande 2018), är idrotten, inklusive motionsidrotten, fortfarande starkt maskulint kodad. Det innebär att det fortfarande är högst relevant att studera genushierarkier och könsskapande inom idrotten, liksom betydelsen av idrott och motion för kvinnor, män och jämställdhet. Till skillnad från de flesta andra samhällsområden är idrotten fortfarande organiserad utifrån en könsåtskillnadsprincip som bygger på kulturella förståelser av fysisk kapacitet och fysisk förmåga (Larsson 2005, 2013). Detta medför att eftersläpningen när det gäller jämställdhet syns tydligare inom idrotten än på många andra områden. Här bidrar vårt projekt till att problematisera gränsdragningar inom idrott och motionsidrott generellt och extremloppsdeltagande specifikt.

I tjejloppsstudien påbörjade vi arbetet med att försöka förstå fenomenet motionsidrott och loppdeltagande som ett kulturellt fenomen, med fokus på dess könade villkor och konsekvenser, och nu vidgar vi perspektivet till att omfatta genusskapandet i större skala inom motionsidrott och loppdeltagande. Samtidigt snävar vi också in blicken mot ett relativt smalt segment inom motionsloppsfältet: Extremlopp i form av ultradistanser, hinderlopp eller kombinationer av olika grenar – under kalla, mörka, leriga och på andra sätt tuffa förhållanden. Där tjejloppen är ett brett fenomen med hundratusentals deltagare och låga trösklar, är extremloppen än så länge en mer exklusiv företeelse som kräver dedikerade deltagare och specialister på ett annat sätt.

Vårt projekt problematiserar också hegemoniska förförståelser av naturen som ett manligt reservat, byggt på kulturella föreställningar (med koloniala förtecken), om ett maskulint erövrande och utforskande av en natur, som historiskt sett både har feminiserats och ”andrafierats” (Soper 1995).

Vårt projekt är nyskapande och unikt i det att vi undersöker villkoren kring extremloppsdeltagandet, utifrån deltagarnas egna drivkrafter, förutsättningar och berättelser, med ett särskilt fokus på genus och intersektionalitet, samt vilka de samhälleliga och kulturella konsekvenserna av detta blir. I och med att vi nu studerar den andra ytterligheten på det kontinuum som motionsloppsdeltagande i Sverige idag utgör (där lågtröskellopp som Vårruset och Blodomloppet, är den ena änden) fördjupar vi också kunskapen om den stora bredden på fenomenet motionsloppsdeltagande, samt dess kulturella förutsättningar och effekter, inklusive genus.

Vår studie har ett empiriskt fokus på Sverige, medan dess frågeställningar är kopplade till ett fenomen som har en liknande utveckling på andra håll i västvärlden, inom livsstils- och äventyrsidrott (jfr Andreasson et al 2017, Wheaton 2004, 2013a, 2013b, Pike & Beames 2013, Robinson 2008, Poulson 2016, Sandell et al 2011). Vårt forskningsbidrag är därför internationellt, och utvecklar kunskapsfältet ytterligare med etnografiska exempel från en svensk kontext.

Preliminära och tidigare resultat

Som en bakgrund till detta projekt, och i sig ett slags förstudie, betraktar vi det treåriga forskningsprojekt om tjejlopp som kulturellt fenomen och villkor för kvinnors motionsidrottande som refererats tidigare (RJ projektnummer P13-0783:1, samt Lindelöf & Woube kommande 2018). I den studien kunde vi konstatera att många kvinnor värjer sig mot de stereotypa förståelser av kvinnliga motionsloppsdeltagare som reproduceras i tjejloppens utformning, inramning och marknadsföring. Istället finner de styrka och självförtroende i förbererdelser inför och deltagande i motionslopp – genom att koncentrera sig på själva görandet, genomförandet, den fysiska aktiviteten och utmaningen i sig. Vi ser också tjejloppen fungerar som instegslopp för många kvinnor och att alltfler söker sig till könsblandade lopp på längre distanser, samtidigt som det också skapas nya längre och mer utmanande tjejlopp.

En vanlig uppfattning är att kvinnors och mäns fysiska förutsättningar är så väsensskilda att de aldrig kan tävla med och mot varandra. Kvinnor hamnar alltid långt efter. När det gäller rena styrkegrenar anses män som grupp i allmänhet ha fördel av en större muskelmassa relativt kvinnor som grupp, medan förhållandet tycks se annorlunda ut i uthållighetssporter. Ju längre distans som ska tillryggaläggas, desto mindre skillnad tycks det vara mellan kvinnors och mäns prestationer. Det finns en spridd föreställning om att kvinnor är bra på uthållighet och att ”gneta på länge” (jfr Lindelöf 2015). Exempelvis skiljde det endast 20 minuter mellan dam- och herrsegraren i Vasaloppet (9 mil) och ca en timme mellan snabbaste kvinna och snabbaste man i Nordenskiöldsloppet (22 mil) år 2017. Långa distanser spräcker alltså hål på föreställningarna om kvinnors underlägsna fysiska förmåga, som t ex hindrade kvinnors tävlande på längre distanser under stora delar av 1900-talet och som alltjämt visar sig i att kvinnors längsta distans i längdskidornas världscup och på mästerskap är 3 mil medan männens är 5 mil, samt att t ex Tjejvasan och Tjejvättern bara är en tredjedel så långa som Vasaloppet och Vätternrundan. Föreställningen om de stora skillnaderna i fysiska förutsättningar mellan kvinnor och män tycks således vara en ideologisk, diskursiv konstruktion som skapar könsuppdelning och ojämställdhet i onödan (Dowling 2002, Cahn 2015, Larsson 2005, 2013). Vi anar att kvinnliga deltagare i de extrema motionsloppen bidrar till att förändra innehållet i kategorin ”extremloppsdeltagare” men också kategorin ”(motions)idrottare” generellt. Extremsport konstitueras i sig som ”more than male” (jfr Robinson 2008) – men vad händer då när alltfler kvinnor ägnar sig åt denna ”urmanliga” aktivitet? Det är en fråga som vi tror att vårt projekt kommer att bidra till att besvara.

Utifrån vår tidigare studie av tjejlopp vet vi också att villkoren för vilka som kan delta i motionslopp och lägga tid, pengar och andra resurser på förberedelser och genomförande, baseras på en traditionell och heteronormativ uppdelning mellan könen, där män på ett självklart sätt kan ha tidskrävande hobbies, även om de har barn och karriär, medan kvinnor inte förväntas lägga tid och engagemang på detta (se Lindelöf & Woube 2017, Andreasson et al 2017, Cohen 2016, Henderson 1995, Robinson 2008). I den föreliggande undersökningen kommer vi att få ett större empiriskt underlag för att förstå och skapa kunskap kring villkoren för detta.

Teori och metod

I projektet analyseras deltagande i extremlopp som ett kulturellt fenomen. Kultur är det system av normer, värden, värderingar, föreställningar, traditioner, ritualer, tysta och uttalade regler etc, som reglerar och ordnar samvaron mellan människor på en viss plats i en viss tid (se t ex Öhlander 2011, Geertz 1991). Kulturella fenomen är på en gång trögrörliga och tillfälliga konstruktioner som bygger på sociala, det vill säga mellanmänskliga, överenskommelser. Deltagande i extrema motionslopp kan därigenom förstås som både medskapare till och produkter av de skilda kulturella sammanhang som präglar det svenska och västerländska samhället idag.

Teoretiskt befinner vi oss inom en diskursteoretisk, poststrukturalistisk och feministisk ram, med influenser från framför allt Ernesto Laclau, Chantal Mouffe och Judith Butler (Laclau & Mouffe 1985, Mouffe 1995, Butler 1990, 1993). Makt och villkor är centralt i sammanhanget och med dessa teoretiska utgångspunkter kan vi visa på den politiska potentialen i det empiriska materialet. Makt förstår vi som utövad, produktiv och decentraliserad (Foucault 2002/1976, Sawicki 1991). Foucaults fokus på vardagsmaktrelationer ger ett viktigt bidrag till feministiska analyser av makt, överordning och underordning: Patriarkatet, på mikronivå, kan förstås som en global effekt av de små, dagliga dominansakterna mellan män och kvinnor i familjen, skolan, arbetslivet, medierna och på gatan (Sawicki 1991). Detsamma gäller givetvis även i motionsloppssammanhang. Den utövade, produktiva makten gör vissa kroppar och subjektspositioner till möjliga deltagare i de extrema motionslopp som vi studerar – och omöjliggör samtidigt andra. Detta är internaliserat, och sker vanligen utan uttalad intention: Det är sällan som någon aktivt är ute efter att skapa underordning och överordning, eller marginaliserade och idealiserade positioner – ändå återskapas och befästs makthierarkierna (Sawicki 1991). I sammanhanget extrema motionslopp reproduceras också makt och status, både i relation till tränings- och motionsloppstrenden i stort (där deltagande i extremlopp ses som ”lite bättre” än i ”vanliga” lopp – och definitivt i ”tjejlopp”) och i relation till ett stillasittande och inaktivt liv, vilket i media skrivs fram som välfärdssamhällets stora hälsoutmaning (Hellénius 2009). I detta skapande av status, makt och möjliga subjekt produceras också genushierarkier: Det är vissa slags femininiteter och maskuliniteter som överordnas andra, och män som grupp överordnas vanligen kvinnor som grupp (Davis & Weaving 2010, Dowling 2002, Cahn 2015).

Ur ett intersektionellt perspektiv innebär detta att en funktionsfullkomlig vit heterosexuell medelålders medelklassman i urban miljö vanligen ses som överordnad alla andra subjektspositioner (jfr t ex Connell 1995, 2003), vilka sedan sorteras in i en fallande skala där olika maktordningar samverkar till att upprätthålla hierarkierna och deras effekter. En grundläggande utgångspunkt för vår undersökning är att genus inte kan studeras utan beaktande av hur genus samverkar med andra kategorier, såsom etnicitet, klass och sexualitet, historiskt såväl som i samtiden (jfr Lykke 2003, Carbin & Tornhill 2004, de los Reyes & Mulinari 2005, Ahmed 2017). Extremloppsdeltagarnas samhälleliga positioner, identiteter och självpresentationer kommer i projektet att studeras som överdeterminerade subjektspositioner där dessa olika kategorier och maktordningar samverkar diskursivt (jfr Mouffe 1995).

I projektet kommer också kulturteoretiska perspektiv kring dikotomin natur/kultur att appliceras på det studerade fenomenet (se t ex Frykman & Löfgren 1979). Det handlar exempelvis om föreställningar om naturen som feminiserad (t ex Moder Jord) och om föreställningar om en maskulinitet som erövrar och behärskar naturen (t ex upptäcktsresande, expeditioner, kolonisatörer) (Soper 1995). Vi studerar bl a hur extremloppsdeltagandet och relationen till naturen omdefinieras genom kvinnliga deltagare – som också erövrar och bemästrar naturen, samtidigt som de utmanar genusföreställningar om kropp, idrott och fysisk prestation.

I projektet är en övergripande fråga vilka villkor som omgärdar deltagandet i extrema motionslopp och de olika subjektspositioner som möjliggörs där, samt vilka individuella, samhälleliga och kulturella konsekvenser och effekter som dessa villkor resulterar i. Teoretiskt frågar vi oss således vad allt detta gör med den samtida förståelsen av hälsa, träning, rörelse, funktionsdugliga kroppar, att vara motionsidrottande kvinna och motionsidrottande man, samt människa-naturrelationer.

Undersökningen baseras på två huvudsakliga materialkategorier: 1) material insamlat via etnografiskt fältarbete i bred bemärkelse, samt 2) dokumentära och biografiska livsstils- och inspirationsböcker, skrivna av extremloppsdeltagare. Det etnografiska fältarbetet kommer att genomföras med ett brett och öppet anslag – det som i etnologiska sammanhang brukar kallas ”rörligt sökarljus” (se t ex Kaijser & Öhlander 2011). Under fältarbetsperioden (projekttidens tre första år) kommer vi att aktivt rikta blicken mot de sammanhang där det studerade fenomenet (dvs deltagande i extrema motionslopp) framträder, oavsett var och hur detta görs. Fältarbetet kommer att bedrivas genom en palett av etnografiska metoder: Deltagande observation, olika slags intervjuer, nätetnografi (inklusive sociala medier och lopparrangörernas webbsidor), insamling av press- och annat massmediematerial, insamling av föremål, samt foto- och videodokumentation.

I studien kommer vi att följa tio nyckelinformanter i Sverige, fem kvinnor och fem män, som genomför extrema motionslopp under projektets tre första år. Vi följer deltagarna inför, i samband med och efter minst ett lopp – i Sverige eller utomlands. Detta innebär att vi intervjuar dem enskilt en gång före och en gång efter loppet/loppen, samt genomför en gruppintervju med dem och deras respektive nätverk/kompisgäng av likasinnade vid minst ett tillfälle. I de fall som nyckelinformanterna är aktiva i sociala medier och delar sina förberedelser och loppgenomföranden i dessa kanaler, följer vi dem även där. När vi fältarbetar i samband med de lopp som nyckelinformanterna genomför, kommer vi också att intervjua/samtala med arrangörer, andra deltagare, åskådare, funktionärer m fl. Vi kommer också att samla in annat relaterat material kring dessa lopp, exempelvis webb- och mediematerial, föremål och trycksaker. Intervjuerna med nyckelinformanter och arrangörer spelas in med diktafon och gruppintervjuerna videofilmas dessutom. Fältobservationer och andra samtal/intervjuer med deltagare, åskådare och funktionärer i samband med loppen dokumenteras med papper och penna, ljudupptagningar eller foto/video beroende på situation. Det inspelade materialet kommer sedan att transkriberas i tillämpliga delar – somligt ordagrant, annat mer summerande. En viktig poäng här är att det är vi själva som forskare som transkriberar, eftersom detta arbete också är ”en analytisk akt” där en stor del av tolkningen äger rum (Klein 1990). Detta går därför inte att delegera till någon annan.

Den andra huvudsakliga materialkategorin utgörs av den enorma flora av dokumentära och biografiska livsstils- och inspirationsböcker på temat extremlopp som publicerats både internationellt och i Sverige under den senaste tioårsperioden. Detta är böcker som skildrar enskilda kvinnors och mäns vägar till och genomförande av extremlopp, samt ger råd och tips åt dem som drömmer om att göra detsamma, t ex: Can’t swim ride run: from common man to iron man (Holgate 2011); Man vs ocean: one man’s journey to swim the world’s toughest oceans (Walker 2016); Get muddy: personal stories of obstacle course races (Waesche Kislevitz 2015); Leap in: a woman, some waves and the will to swim (Heminsley 2017); Are you tough enough?: the toughest, bloodiest and hardest challenges in the world (Summer 2016); Ultra-distance cycling: an expert guide to edurance cycling (Jobson & Irvine 2017); Extrem löpning: ultra, trail och skyrunning (Corless 2017); Naturkraft: allt du vill kan du göra (Kvist 2017).

Med utgångspunkt i etnologisk epistemologi och metodologi betraktar vi det insamlade (och skapade) materialet dels som (selektiva) själv(re)presentationer, i exempelvis intervjuer, sociala medier och inspirationsböcker, dels som förmedling av kulturella föreställningar och diskurser om den tid och det samhälle som informanterna/författarna verkar i. Detta innebär att vi tar fasta på såväl diskurserna i sig och vad de gör – vilka effekter de får för deltagare och samhälle – som vad informanterna själva säger respektive gör, och förhållandet däremellan. Vi betraktar det sagda och det gjorda som olika slags praktiker som sammantaget skapar såväl själv(re)presentationer som diskursiva effekter.

Analytiskt arbetar vi i enlighet med den diskursteoretiska traditionen (t.ex. Laclau & Mouffe 1985), och ser därmed alla sociala och kulturella fenomen som diskursivt konstituerade, dvs skapade och bestämda inom ramen för och i relation till maktkamper på ett diskursivt fält, där diskurser förstås som ”ett bestämt sätt att tolka världen (eller delar av världen)” (Jørgensen & Phillips 2000: 136, kursiv i original). Diskurser är resultatet av artikulationer, dvs praktiker som sätter tecken – i form av muntliga uttalanden (t ex i intervjuer) och abstrakta begrepp (t ex den emiska terminologin), konkreta göranden (t ex inför och i samband med loppen), känslor (t ex så som de beskrivs och/eller visas), materiella ting (t ex utrustning) och så vidare – i relation till varandra på olika sätt och därigenom skapar och bestämmer, eller ändrar, deras meningsinnehåll. Diskursen är alltså den strukturerade (och strukturerande) meningsbärande helhet som är resultatet av själva artikulationen (Laclau & Mouffe 1985: 105).

I denna studie är det bl a tecknet ”extremloppsdeltagare” som får sitt meningsinnehåll genom artikulationsprocesserna (jfr Laclau 1990:28, se också Lindelöf 2012). Betydelsen av deltagandet i extrema motionslopp skapas också i relation till deltagande i andra slags motions- och tävlingslopp, eller andra typer av idrotts- och friluftslivssammanhang, som fungerar som en konstitutiv utsida, en definierande och avgränsande kontrast till det fenomen som här studeras. I projektet ämnar vi analysera det diskursiva fält som omger deltagandet i extrema motionslopp och undersöka de sociala, kulturella och politiska konsekvenserna av hur olika meningar och betydelser kopplas samman. Varje betydelsefixering är också tillfällig och föränderlig. Det innebär att allt skulle kunna vara på något annat sätt än vad som är fallet på en viss plats vid en viss tidpunkt och att andra betydelser skulle kunna tränga bort de aktuella. Skulle kunna, alltså. I själva verket finns det många betydelser, i form av diskursiva sammankopplingar, som har gjorts så många gånger att de framstår som objektiva, naturliga och självklara (Laclau 1990). Det gäller t ex föreställningar om könsskillnader och fysisk förmåga (Young 1990, Dowling 2002).

Publications

Please contact the directory administrator for the organization (department or similar) to correct possible errors in the information.