Organisation och personal

Ann-Mari Jönsson

adjungerad professor vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria

E-post:
ann-mari.jonsson[AT-tecken]idehist.uu.se
Besöksadress:
Engelska parken, Thunbergsv 3P
Postadress:
Box 629
751 26 UPPSALA

Kort presentation

Ann-Mari Jönsson, adjungerad professor i efterantikt latin. I min vetenskapliga verksamhet har jag främst sysslat med textutgivning, textkritik, historisk-filologisk forskning samt vetenskapligt latin.

Akademiska meriter: FD, docent i latin

Mina kurser

Biografi

Ann-Mari Jönsson

 

Adjungerad professor i efterantikt latin vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria

 

KONTAKTUPPGIFTER

 

Institutionen för Idé- och lärdomshistoria

 

E-post:     ann-mari.jonsson@idehist.uu.se

Telefon:                      018– 471 62 72

Besöksadress:  Projekt Linnékorrespondensen,

Uppsala Universitetsbibliotek,

 

Postadress:                 Box 510

751 20 Uppsala

 

PERSONLIGA MERITER

 

FD, docent i latin

 

BIOGRAFI

 

1994–1998 forskarassistent i latin, Uppsala universitet

1998– utgivare Carl von Linnés brev, The Linnaean Correspondence

2007–2008 universitetslektor i latin, Uppsala universitet

2014– adjungerad professor i efterantikt latin

 

Vetenskaplig verksamhet

I min vetenskapliga verksamhet har jag sysslat med textutgivning, textkritik, historisk-filologisk forskning samt vetenskapligt latin. Jag har meritering från samtliga tre huvudfält inom latinistiken, klassiskt latin, medeltids- och nylatin. Tyngdpunkten inom mitt verksamhetsfält faller inom det efterantika latinet dvs medeltidslatin och nylatin.

 

Jag disputerade 1988 på en utgåva av Johannes Messenius’ Birgittakrönika, Chronologia sanctae Birgittae (skrift 1). Det var en av de första avhandlingarna i Sverige som behandlade ett nylatinskt ämne.

 

Johannes Messenius (1579/80–1636) utnämndes till professor i juridik i Uppsala 1609. Några år senare utsågs han till chef för Riksarkivet av Axel Oxenstierna. Messenius var mycket produktiv och gav ut en rad historiska arbeten och manuskript bl.a. Historia Svecorum Gothorumque av Ericus Olai. Det förtjänar att framhållas att Messenius var den som räddade en stor del av vårt kulturarv till eftervärlden. Emellertid blev Messenius på grund av sin katolska bakgrund anklagad för högförräderi och satt fängslad på Kajaneborg i Finland åren 1616–1635. Sina nitton år som statsfånge fyllde han med flitigt författarskap. Under Messenius’ sista levnadsår började den svenska regeringen inse värdet av hans historiska arbeten, men Messenius skulle avlida 1636 på Uleåborgs fästning utan att ha fått upprättelse.

 

Chronologia sanctae Birgittae skrevs under Messenius’ fångenskap i Finland. Den intar en betydelsefull plats i svensk historieskrivning genom Messenius’ stora livsverk Scondia illustrata, som krönikan var avsedd att inkorporeras i.

 

             

Medeltidslatin

 

Heliga Birgitta

Mitt huvudarbete kring heliga Birgitta (1303-1373) är monografien Heliga Birgittas Revelaciones, Bok III (skrift 2). Därtill har jag skrivit två exkurser, en artikel samt en recension.

 

Ingen svensk medeltida text har en sådan dignitet som Birgittas revelationer. Innehållet i revelationerna är av den mest skiftande karaktär. Med stor auktoritet vänder Birgitta sig till ledande personer såväl inom som utom landet. Revelationerna speglar en rad aspekter av det medeltida samhället och ger en mängd fakta och föreställningar som är betydelsefulla för språkforskning, historia, framför allt nordisk senmedeltid och renässanskultur, konsthistoria, teologi, etnologi, rättsvetenskap och kvinnofrågor, däribland kvinnans ställning och funktion i det medeltida samhället. Som ett exempel kan nämnas att Birgittas revelationer kring Kristi födelse och död har påverkat konstens sätt att framställa dessa händelser.

 

Bok III är avsedd för påvar, kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, präster och munkar som en slags biskopsspegel. En intressant uppgift jag hade att ta itu med var den stemmatiska analysen. Mitt arbete är en textkritisk utgåva baserad på 14 av de bästa manuskripten. Utgåvan innehåller en engelsk inledning, där bakgrunden till revelationerna och deras tillkomst, mottagare, innehåll och dateringsproblem utförligt behandlas. Den latinska textens innehåll kommenteras också fortlöpande i en kommentar på engelska. Därutöver finns fyra indices och ett glossarium. Utgåvan är utlagd på Riksarkivets hemsida.

 

Mitt arbete med utgåvan har dessutom avkastat två exkurser: I “The Latin Message” (i: Bok III) behandlar jag en central fråga inom Birgittaforskningen nämligen hur Birgittas ursprungliga revelationer såg ut i förhållande till den senare, auktoriserade versionen, som var en bearbetning av bl. a. biktfäderna. Heliga Birgitta skrev ned eller dikterade sina revelationer på svenska. Revelationerna översattes sedan till latin av hennes båda biktfäder Prior Petrus Olavi från Alvastra och Prior Petrus Olavi från Skänninge. Den latinska versionen översattes sedan åter till svenska någon gång mellan 1380–1384. Inom Birgittaforskningen har man länge diskuterat den latinska textens förhållande till den fornsvenska texten. Man har kunnat fastställa att den latinska texten i princip är primär och den fornsvenska texten är en översättning av latinet. Dock finns det passager där man har anledning misstänka att den fornsvenska texten går tillbaka på texter som är äldre än den latinska versionen. Ett sådant fall har jag kommit att uppmärksamma. Under utgivandet av Birgittas Bok III upptäckte jag nämligen ett ‘meddelande’ på latin (A 65a i KB). Detta skulle visa sig vara den ursprungliga versionen av revelationerna 8 och 9 i Bok III. Härigenom fick jag en unik möjlighet att jämföra den ursprungliga versionen med den senare auktoriserade texten i Bok III och kunde visa olika stadier av bearbetningar. Jag har även gjort en jämförelse med den fornsvenska text som finns representerad i manuskript A 33 i KB. Med hjälp av detta meddelande har jag också kunnat lösa textkritiska problem i Bok III och klargöra att revelationen III 8 är avsedd för ärkebiskop Giovanni Visconti av Milano. Detta märkliga meddelande är det enda i sitt slag. Man har tidigare känt till att vissa revelationer omarbetades till brev, men i detta fall är proceduren den rakt motsatta. Meddelandet är avsett för en okänd magister. Birgitta ställer tre frågor till honom och skickar sedan iväg det. Magistern erhåller meddelandet. Han läser Birgittas frågor. Därefter vänder han på papperet och skriver i sin tur ned sina svar på baksidan. Sedan skickar han tillbaka papperet till Birgitta. Det är detta meddelande som sedan omarbetas till två revelationer, III 8 och 9, med magisterns svar inkorporerade. En sådan studie har tidigare efterfrågats av Birgittaforskare.

 

I “On the Use of the Old Swedish Text(s) in Book III” (i: Bok III) har jag arbetat med tre manuskript av den fornsvenska översättningen till Birgittas revelationer och därigenom kunnat vederlägga tidigare forskares uppgifter om att fornsvenskan i vissa revelationer skulle representera en mera ursprunglig version än den latinska.

 

Även i artikeln “Den heliga Birgittas skrinläggning” (skrift 5), har jag kunnat tillföra Birgittaforskningen nya uppgifter. Det har länge spekulerats om varför man har firat den 28 maj som den heliga Birgittas translationsdag, fastän hon ju blev translaterad den l juni (1393). I min uppsats har jag kunnat visa att en första translation måste ha ägt rum redan 1381. För att kunna slutföra denna utredning har jag även i detta fall varit tvungen till omfattande och tidskrävande historisk forskning. Så t. ex. hittade jag genom att gå igenom ett stort antal texter med predikningar som hållits i Vadstena klosterkyrka (C samlingen i UUB), material som visade att man inte ens i Vadstena på 1400– och 1500–talen tycks ha vetat till minne av vilken händelse festdagen translacio Birgitte firades. I denna uppsats har jag även kunnat rekonstruera färdvägen för Birgittas reliker till Sverige och vederlägga tidigare forskare.

 

I min recension av Studies in St. Birgitta and the Brigittine Order I-II (skrift 21) varnar jag för det faktum att många forskare försökt använda Birgittas revelationer som en historisk källa. I artikeln “Swedish Foreign Policy of the 1340s in the Balance: an Interpretation of Book IV chapter 2 of St. Bridget’s ‘Revelations’ “(I,180–191), tolkar Bridget Morris innehållet i en revelation som ett antal råd riktade till Kung Magnus Eriksson inför hans korståg till Ryssland. Jag menar emellertid att man måste ha i åtanke att även om revelationerna otvivelaktigt är en viktig källa till Sveriges historia, så är de mycket svåra att använda, eftersom de förmedlar tvetydiga bilder, som är öppna för många tolkningar. Det skall betonas att Kristus själv säger till Birgitta att hon inte skall yvas utan vara ödmjuk, när han visar henne de faror som andra kan råka ut för. Dessa personers namn får inte röjas, såvida han inte befaller henne att göra så. Den som kallas syndare idag, kan förlåtas i morgon. Den som kallades syndare igår, kan kallas den käraste vän idag (III 26:7–10).

           

Nylatin

Mitt huvudarbete inom nylatinet är framför allt arbetet med utgivandet av Linnés mycket omfattande korrespondens (http://linnaeus.c18.net/). Denna korrespondens är ett oumbärligt källmaterial till 1700–talets vetenskapliga historia och kanske den sista stora satsningen på latin. Jag har skrivit monografien Linnaeus and his German Critics. Critical Edition with Introduction, Latin Text, English Summaries, Commentaries and Biographical Notes of the Letters between Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck, Johann Peter Kohl, Albrecht von Haller, Lorenz Heister, and Christian Gottlieb Ludwig (skrift 3). Därutöver finns boken Brevskrivaren Linné samt ett stort antal texteditioner av brev, sammanfattningar samt fjorton separata artiklar över olika temata.      

 

Linnés internationella korrespondens utgör således ett ovärderligt dokument för vetenskapshistorien samt för svensk och europeisk latinistik. Breven omfattar ett material som är en guldgruva för avhandlingar och artiklar. För att ge en bild av materialets intresse och användbarhet har jag publicerat specialstudier av vissa ämnen av central betydelse. Tillsammans med Eva Nyström har jag skrivit boken, Brevskrivaren Linné (skrift 4). Jag har behandlat Linnés första tid i Holland och hans brevväxling med tysken Christian Gottlieb Ludwig i artikelnThe Early Correspondence between Carolus Linnaeus and Christian Gottlieb Ludwig. An Example of an Early German Criticism” (skrift 6). Denna korrespondens är märklig såtillvida att den visar den diskussion som fördes omedelbart efter publiceringen av Linnés Genera plantarum (1737). Genom Ludwigs brev kan man se vilket snabbt genomslag arbetet fick. Brevet vittnar om hur detta banbrytande arbete mottogs, vad man ansåg vara dess fördelar och nackdelar, kort sagt hur tyska botanister såg på den unge Linné vid den här tiden. Linnés brev säger också en hel del om honom själv inte bara som vetenskapsman utan också som människa t. ex. hur han själv ser på sina resultat och sin framtid och fram för allt hur han bemöter och värderar den kritik som riktas mot honom.         

 

Jag har därtill författat ytterligare ett antal artiklar om Linné och hans korrespondens: ”The Reception of Linnaeus’s works in Germany” (skrift 11), ”Odium botanicorum. The Polemics between Carl Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck” (skrift 7) samt ”Carl von Linné och hans korrespondens” (skrift 8). Jag har här kunnat visa hur Linnés nya tankar mötte starkt motstånd i Tyskland av även Siegesbeck. Siegesbecks kritik mot Linnés system som “omoraliskt” drabbade Linné speciellt hårt. Linné fruktade verkligen att hans karriär var slut. Vi kan så här i efterhand skratta åt denna kritik och anse den mycket perifär, knappast värd att ens omnämnas. Men på den tiden kunde det vara helt förödande. Linné var ju mycket religiös. Att ha fel religiös åsikt kunde t. o. m. kosta en ens karriär. Vi kan ju tänka på filosofen Gottfried Wilhelm von Leibnitz som blev avsatt för sina tankar. Kritiken fick också till följd att Linné hela tiden var på sin vakt mot nya angrepp.   I korrespondensen med Joseph von Rathgeb framgår det att Linné var oerhört rädd inför publicerandet av De curiositate naturali (1748). Han ber därför Rathgeb på den österrikiska legationen i Venedig att låta tre av Italiens främsta teologer läsa arbetet och försöka få dem att intyga att det inte finns något hos Linné som strider mot den kristna tron. Rathgeb gör så och kan sända tre intyg från tre italienare. Det måste ses som ganska sensationellt att Linné rådfrågar tre katolska teologer. Jag har också behandlat Linnés humor, som han använde i pedagogiskt syfte, i det populärvetenskapliga arbetet ”Ingenting är allvarligare än skämtet – Carl von Linné och humorn” (skrift 9) och hans “Svartbäckslatin”, som kan fick att fungera så utomordentligt väl som ett vetenskapligt, tekniskt latin, i “Linnæus’s Svartbäckslatin as an International Language of Science” (skrift 10). Artikeln innehåller dessutom en textkritisk utgåva med kommentar av Linnés enda kända latindikt, Naturae querela ad Jovem. Linnés latin sätts här delvis i ett nytt perspektiv. Ett annat intressant brev är det från José Francisco Correia da Serra, sekreterare vid vetenskapsakademien i Lissabon, vilket jag behandlar i “Linné och påven. Om Correia da Serra, en bortglömd länk i Linnés vetenskapliga revolution” (skrift 12). I en av sina självbiografier skriver Linné att påven förbjudit hans arbeten i de påvliga länderna att det inte var tillåtit att undervisa enligt hans system förrän 1773. Denna information har sedan förts vidare i olika versioner t. ex. av Ewald Ährling och Magnus Fries. Min artikel undersöker grunden för denna information och vilken sorts förbud som kan komma i fråga. Det står klart att Linnés arbeten inte är listade i Index librorum prohibitorum och de finns inte heller i någon annan litteratur som behandlar förbjudna böcker. Lösningen på problemet finner vi när vi läser ett tidigare opublicerat brev till Linné daterat den 15 september 1773 från två av hans unga anhängare portugisen Correia da Serra, som senare blev en betydelsefull upptäcktsresande, och dennes belgiske vän Jéan Demeste. Enligt detta brev kontaktade Correia da Serra kardinalen Francesco Saverio de Zelada och informerade honom om att Linné ansåg att den botaniska forskningen i Italien befann sig på en låg nivå. De Zelada beslöt då att reformera botaniken. Giovanni Francesco Maratti, som var professor i botanik, fick gå i pension och ersattes med ett ungt lejon, Antonio Minasi, som var elev Antonio Genovesi, en av företrädarna för upplysningen i Italien. Minasi blev instruerad att undervisa enligt Linnés sexualsystem följande år. Motståndet mot Linné hade i verkligheten inte sin grund i några djupare teologiska eller filosofiska orsaker, utan orsaken verkar mera ha varit akademisk slöhet. Även påven fick till slut acceptera Linné för att den italienska vetenskapen inte skulle bli hopplöst eftersatt. Vi har här ett strålande exempel på den plats Linné intog i Europa. Linné befann oss i det stadium av sin vetenskapliga revolution, då hans tankar hade fått ett sådant genomslag att det inte fanns plats för dem som inte accepterade dem. I “Botanik – inte erotik. Linné och Lady Monson” (skrift 14) har jag gjort en litteraturvetenskaplig studie av ett brev som av en rad forskare pinsamt nog har ansetts vara ett verkligt kärleksbrev från Linné till en engelsk botanist, Lady Anne Monson, eftersom man inte förstått den dåtida konventionen och begreppet femina docta. Brevet omnämnes för övrigt numera också i The Oxford Dictionary of National Biography (2004). Därtill har jag behandlat två av Linnés brev till Johannes Gessner i Schweiz, eftersom denne var viktig för introducerandet av Linnés tankar i Schweiz (skrift 16).

 

Som framgår av ovanstående är det ett omfattande och inte helt lätt överskådligt material som Linnés brev utgör. För att underlätta för forskningen att orientera sig har jag skrivit en analytisk översikt över hur Linnés inflytande utvecklats, ”Om konsten att göra revolution. Om Linné och hans vetenskap såsom den speglas i hans brevväxling och i samtida litteratur” (skrift 15). Det visade sig synnerligen ändamålsenligt att använda vetenskapshistorikern Kuhns numera klassiska modell. Jag har även behandlat detta ämne i en artikel till Forskning och Framsteg, ”Mitt i ett öppet krig” (skrift 17) samt i artikeln ”Linnaeus’s International Correspondence. The Spreading of a Revolution” (skrift 18).

 

Arbetet inom Projekt Linnékorrespondensen anser jag vara utan jämförelse mitt allra viktigaste arbete på grund av det omfattande utgivningsarbetet med hittills outgivet grundmaterial, de många specialstudierna, de övergripande artiklarna, den påkostade utställningen av Linnébrev på Postmuseum i Stockholm 2007 samt den stora internationella uppmärksamhet som projektet rönt.

 

Klassiskt latin

Min meritering faller i huvudsak inom det efterantika latinet. Men jag har en stor och bred erfarenhet av undervisning inom det klassiska latinet. Jag har skrivit artikeln ”The View of the Earth by Some Classical Authors” (skrift 19). Här har jag även en egen tolkning av Epistulae ex Ponto 1, 8:39.

 

Jag har dessutom utarbetat skriften, Caesar, De Bello Gallico, VII, 77-79, om belägringen av Alesia 52 f. Kr. 

Publikationer

Kontakta katalogansvarig vid den aktuella organisationen (institution eller motsv.) för att rätta ev. felaktigheter.