Organisation och personal

Ann-Mari Jönsson

gästforskare vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria

E-post:
ann-mari.jonsson[AT-tecken]idehist.uu.se
Besöksadress:
Engelska parken, Thunbergsv 3P
Postadress:
Box 629
751 26 UPPSALA

Kort presentation

Ann-Mari Jönsson, adjungerad professor i efterantikt latin (2014). I min vetenskapliga verksamhet har jag främst sysslat med textutgivning, textkritik, historisk-filologisk forskning samt vetenskapligt latin.

Akademiska meriter: FD, docent i latin

Mina kurser

Biografi

Adjungerad professor i efterantikt latin vid Institutionen Idé- och lärdomshistoria (2014)

E-post: ann-mari.jonsson@idehist.uu.se

Telefon: 018– 471 62 72

Besöksadress: Projekt Linnékorrespondensen,

Uppsala Universitetsbibliotek

Postadress: Box 510

751 20 Uppsala

PERSONLIGA MERITER

FD, docent i latin

BIOGRAFI

1994–1998 forskarassistent i latin, Uppsala universitet

1998– utgivare Carl von Linnés brev, The Linnaean Correspondence

2007–2008 universitetslektor i latin, Uppsala universitet

2014– 2017 adjungerad professor i efterantikt latin, Uppsala universitet

Vetenskaplig verksamhet

I min vetenskapliga verksamhet har jag sysslat med textutgivning, textkritik, historisk-filologisk forskning samt vetenskapligt latin. Jag har meritering från samtliga tre huvudfält inom latinistiken, klassiskt latin, medeltids- och nylatin. Tyngdpunkten inom mitt verksamhetsfält faller inom det efterantika latinet dvs. medeltidslatin och nylatin.

Jag disputerade 1988 på en utgåva av Johannes Messenius’ Birgittakrönika, Chronologia sanctae Birgittae (skrift 1). Det var en av de första avhandlingarna i Sverige som behandlade ett nylatinskt ämne.

Johannes Messenius (1579/80–1636) utnämndes till professor i juridik i Uppsala 1609. Några år senare utsågs han till chef för Riksarkivet av Axel Oxenstierna. Messenius var mycket produktiv och gav ut en rad historiska arbeten och manuskript bl.a. Historia Svecorum Gothorumque av Ericus Olai. Det förtjänar att framhållas att Messenius var den som räddade en stor del av vårt kulturarv till eftervärlden. Emellertid blev Messenius på grund av sin katolska bakgrund anklagad för högförräderi och satt fängslad på Kajaneborg i Finland åren 1616–1635. Sina nitton år som statsfånge fyllde han med flitigt författarskap. Under Messenius’ sista levnadsår började den svenska regeringen inse värdet av hans historiska arbeten, men Messenius skulle avlida 1636 på Uleåborgs fästning utan att ha fått upprättelse.

Chronologia sanctae Birgittae skrevs under Messenius’ fångenskap i Finland. Den intar en betydelsefull plats i svensk historieskrivning genom Messenius’ stora livsverk Scondia illustrata, som krönikan var avsedd att inkorporeras i.

Medeltidslatin

Heliga Birgitta

Mitt huvudarbete kring heliga Birgitta (1303-1373) är monografien Heliga Birgittas Revelaciones, Bok III (skrift 2). Därtill har jag skrivit två exkurser, en artikel samt en recension.

Ingen svensk medeltida text har en sådan dignitet som Birgittas revelationer. Innehållet i revelationerna är av den mest skiftande karaktär. Med stor auktoritet vänder Birgitta sig till ledande personer såväl inom som utom landet. Revelationerna speglar en rad aspekter av det medeltida samhället och ger en mängd fakta och föreställningar som är betydelsefulla för språkforskning, historia, framför allt nordisk senmedeltid och renässanskultur, konsthistoria, teologi, etnologi, rättsvetenskap och kvinnofrågor, däribland kvinnans ställning och funktion i det medeltida samhället. Som ett exempel kan nämnas att Birgittas revelationer kring Kristi födelse och död har påverkat konstens sätt att framställa dessa händelser.

Bok III är avsedd för påvar, kardinaler, ärkebiskopar, biskopar, präster och munkar som en slags biskopsspegel. En intressant uppgift jag hade att ta itu med var den stemmatiska analysen. Mitt arbete är en textkritisk utgåva baserad på 14 av de bästa manuskripten. Utgåvan innehåller en engelsk inledning, där bakgrunden till revelationerna och deras tillkomst, mottagare, innehåll och dateringsproblem utförligt behandlas. Den latinska textens innehåll kommenteras också fortlöpande i en kommentar på engelska. Därutöver finns fyra indices och ett glossarium. Utgåvan är utlagd på Riksarkivets hemsida.

Mitt arbete med utgåvan har dessutom avkastat två exkurser: I “The Latin Message” (i: Bok III) behandlar jag en central fråga inom Birgittaforskningen nämligen hur Birgittas ursprungliga revelationer såg ut i förhållande till den senare, auktoriserade versionen, som var en bearbetning av bl. a. biktfäderna. Heliga Birgitta skrev ned eller dikterade sina revelationer på svenska. Revelationerna översattes sedan till latin av hennes båda biktfäder Prior Petrus Olavi från Alvastra och Prior Petrus Olavi från Skänninge. Den latinska versionen översattes sedan åter till svenska någon gång mellan 1380–1384. Inom Birgittaforskningen har man länge diskuterat den latinska textens förhållande till den fornsvenska texten. Man har kunnat fastställa att den latinska texten i princip är primär och den fornsvenska texten är en översättning av latinet. Dock finns det passager där man har anledning misstänka att den fornsvenska texten går tillbaka på texter som är äldre än den latinska versionen. Ett sådant fall har jag kommit att uppmärksamma. Under utgivandet av Birgittas Bok III upptäckte jag nämligen ett ‘meddelande’ på latin (A 65a i KB). Detta skulle visa sig vara den ursprungliga versionen av revelationerna 8 och 9 i Bok III. Härigenom fick jag en unik möjlighet att jämföra den ursprungliga versionen med den senare auktoriserade texten i Bok III och kunde visa olika stadier av bearbetningar. Jag har även gjort en jämförelse med den fornsvenska text som finns representerad i manuskript A 33 i KB. Med hjälp av detta meddelande har jag också kunnat lösa textkritiska problem i Bok III och klargöra att revelationen III 8 är avsedd för ärkebiskop Giovanni Visconti av Milano. Detta märkliga meddelande är det enda i sitt slag. Man har tidigare känt till att vissa revelationer omarbetades till brev, men i detta fall är proceduren den rakt motsatta. Meddelandet är avsett för en okänd magister. Birgitta ställer tre frågor till honom och skickar sedan iväg det. Magistern erhåller meddelandet. Han läser Birgittas frågor. Därefter vänder han på papperet och skriver i sin tur ned sina svar på baksidan. Sedan skickar han tillbaka papperet till Birgitta. Det är detta meddelande som sedan omarbetas till två revelationer, III 8 och 9, med magisterns svar inkorporerade. En sådan studie har tidigare efterfrågats av Birgittaforskare.

I “On the Use of the Old Swedish Text(s) in Book III” (i: Bok III) har jag arbetat med tre manuskript av den fornsvenska översättningen till Birgittas revelationer och därigenom kunnat vederlägga tidigare forskares uppgifter om att fornsvenskan i vissa revelationer skulle representera en mera ursprunglig version än den latinska.

Även i artikeln “Den heliga Birgittas skrinläggning” (skrift 5), har jag kunnat tillföra Birgittaforskningen nya uppgifter. Det har länge spekulerats om varför man har firat den 28 maj som den heliga Birgittas translationsdag, fastän hon ju blev translaterad den l juni (1393). I min uppsats har jag kunnat visa att en första translation måste ha ägt rum redan 1381. För att kunna slutföra denna utredning har jag även i detta fall varit tvungen till omfattande och tidskrävande historisk forskning. Så t. ex. hittade jag genom att gå igenom ett stort antal texter med predikningar som hållits i Vadstena klosterkyrka (C samlingen i UUB), material som visade att man inte ens i Vadstena på 1400– och 1500–talen tycks ha vetat till minne av vilken händelse festdagen translacio Birgitte firades. I denna uppsats har jag även kunnat rekonstruera färdvägen för Birgittas reliker till Sverige och vederlägga tidigare forskare.

I min recension av Studies in St. Birgitta and the Brigittine Order I-II (skrift 21) varnar jag för det faktum att många forskare försökt använda Birgittas revelationer som en historisk källa. I artikeln “Swedish Foreign Policy of the 1340s in the Balance: an Interpretation of Book IV chapter 2 of St. Bridget’s ‘Revelations’ “(I,180–191), tolkar Bridget Morris innehållet i en revelation som ett antal råd riktade till Kung Magnus Eriksson inför hans korståg till Ryssland. Jag menar emellertid att man måste ha i åtanke att även om revelationerna otvivelaktigt är en viktig källa till Sveriges historia, så är de mycket svåra att använda, eftersom de förmedlar tvetydiga bilder, som är öppna för många tolkningar. Det skall betonas att Kristus själv säger till Birgitta att hon inte skall yvas utan vara ödmjuk, när han visar henne de faror som andra kan råka ut för. Dessa personers namn får inte röjas, såvida han inte befaller henne att göra så. Den som kallas syndare idag, kan förlåtas i morgon. Den som kallades syndare igår, kan kallas den käraste vän idag (III 26:7–10).

Nylatin

Mitt huvudarbete inom nylatinet är framför allt arbetet med utgivandet av Linnés mycket omfattande korrespondens (http://linnaeus.c18.net/). Denna korrespondens är ett oumbärligt källmaterial till 1700–talets vetenskapliga historia och kanske den sista stora satsningen på latin. Jag har skrivit monografien Linnaeus and his German Critics. Critical Edition with Introduction, Latin Text, English Summaries, Commentaries and Biographical Notes of the Letters between Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck, Johann Peter Kohl, Albrecht von Haller, Lorenz Heister, and Christian Gottlieb Ludwig (skrift 3). Därutöver finns boken Brevskrivaren Linné samt ett stort antal texteditioner av brev, sammanfattningar samt fjorton separata artiklar över olika temata.

Linnés internationella korrespondens utgör således ett ovärderligt dokument för vetenskapshistorien samt för svensk och europeisk latinistik. Breven omfattar ett material som är en guldgruva för avhandlingar och artiklar. För att ge en bild av materialets intresse och användbarhet har jag publicerat specialstudier av vissa ämnen av central betydelse. Tillsammans med Eva Nyström har jag skrivit boken, Brevskrivaren Linné (skrift 4). Jag har behandlat Linnés första tid i Holland och hans brevväxling med tysken Christian Gottlieb Ludwig i artikelnThe Early Correspondence between Carolus Linnaeus and Christian Gottlieb Ludwig. An Example of an Early German Criticism” (skrift 6). Denna korrespondens är märklig såtillvida att den visar den diskussion som fördes omedelbart efter publiceringen av Linnés Genera plantarum (1737). Genom Ludwigs brev kan man se vilket snabbt genomslag arbetet fick. Brevet vittnar om hur detta banbrytande arbete mottogs, vad man ansåg vara dess fördelar och nackdelar, kort sagt hur tyska botanister såg på den unge Linné vid den här tiden. Linnés brev säger också en hel del om honom själv inte bara som vetenskapsman utan också som människa t. ex. hur han själv ser på sina resultat och sin framtid och fram för allt hur han bemöter och värderar den kritik som riktas mot honom.

Jag har därtill författat ytterligare ett antal artiklar om Linné och hans korrespondens: ”The Reception of Linnaeus’s works in Germany” (skrift 11), ”Odium botanicorum. The Polemics between Carl Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck” (skrift 7) samt ”Carl von Linné och hans korrespondens” (skrift 8). Jag har här kunnat visa hur Linnés nya tankar mötte starkt motstånd i Tyskland av även Siegesbeck. Siegesbecks kritik mot Linnés system som “omoraliskt” drabbade Linné speciellt hårt. Linné fruktade verkligen att hans karriär var slut. Vi kan så här i efterhand skratta åt denna kritik och anse den mycket perifär, knappast värd att ens omnämnas. Men på den tiden kunde det vara helt förödande. Linné var ju mycket religiös. Att ha fel religiös åsikt kunde t. o. m. kosta en ens karriär. Vi kan ju tänka på filosofen Gottfried Wilhelm von Leibnitz som blev avsatt för sina tankar. Kritiken fick också till följd att Linné hela tiden var på sin vakt mot nya angrepp. I korrespondensen med Joseph von Rathgeb framgår det att Linné var oerhört rädd inför publicerandet av De curiositate naturali (1748). Han ber därför Rathgeb på den österrikiska legationen i Venedig att låta tre av Italiens främsta teologer läsa arbetet och försöka få dem att intyga att det inte finns något hos Linné som strider mot den kristna tron. Rathgeb gör så och kan sända tre intyg från tre italienare. Det måste ses som ganska sensationellt att Linné rådfrågar tre katolska teologer. Jag har också behandlat Linnés humor, som han använde i pedagogiskt syfte, i det populärvetenskapliga arbetet ”Ingenting är allvarligare än skämtet – Carl von Linné och humorn” (skrift 9) och hans “Svartbäckslatin”, som kan fick att fungera så utomordentligt väl som ett vetenskapligt, tekniskt latin, i “Linnæus’s Svartbäckslatin as an International Language of Science” (skrift 10). Artikeln innehåller dessutom en textkritisk utgåva med kommentar av Linnés enda kända latindikt, Naturae querela ad Jovem. Linnés latin sätts här delvis i ett nytt perspektiv. Ett annat intressant brev är det från José Francisco Correia da Serra, sekreterare vid vetenskapsakademien i Lissabon, vilket jag behandlar i “Linné och påven. Om Correia da Serra, en bortglömd länk i Linnés vetenskapliga revolution” (skrift 12). I en av sina självbiografier skriver Linné att påven förbjudit hans arbeten i de påvliga länderna att det inte var tillåtit att undervisa enligt hans system förrän 1773. Denna information har sedan förts vidare i olika versioner t. ex. av Ewald Ährling och Magnus Fries. Min artikel undersöker grunden för denna information och vilken sorts förbud som kan komma i fråga. Det står klart att Linnés arbeten inte är listade i Index librorum prohibitorum och de finns inte heller i någon annan litteratur som behandlar förbjudna böcker. Lösningen på problemet finner vi när vi läser ett tidigare opublicerat brev till Linné daterat den 15 september 1773 från två av hans unga anhängare portugisen Correia da Serra, som senare blev en betydelsefull upptäcktsresande, och dennes belgiske vän Jéan Demeste. Enligt detta brev kontaktade Correia da Serra kardinalen Francesco Saverio de Zelada och informerade honom om att Linné ansåg att den botaniska forskningen i Italien befann sig på en låg nivå. De Zelada beslöt då att reformera botaniken. Giovanni Francesco Maratti, som var professor i botanik, fick gå i pension och ersattes med ett ungt lejon, Antonio Minasi, som var elev Antonio Genovesi, en av företrädarna för upplysningen i Italien. Minasi blev instruerad att undervisa enligt Linnés sexualsystem följande år. Motståndet mot Linné hade i verkligheten inte sin grund i några djupare teologiska eller filosofiska orsaker, utan orsaken verkar mera ha varit akademisk slöhet. Även påven fick till slut acceptera Linné för att den italienska vetenskapen inte skulle bli hopplöst eftersatt. Vi har här ett strålande exempel på den plats Linné intog i Europa. Linné befann oss i det stadium av sin vetenskapliga revolution, då hans tankar hade fått ett sådant genomslag att det inte fanns plats för dem som inte accepterade dem. I “Botanik – inte erotik. Linné och Lady Monson” (skrift 14) har jag gjort en litteraturvetenskaplig studie av ett brev som av en rad forskare pinsamt nog har ansetts vara ett verkligt kärleksbrev från Linné till en engelsk botanist, Lady Anne Monson, eftersom man inte förstått den dåtida konventionen och begreppet femina docta. Brevet omnämnes för övrigt numera också i The Oxford Dictionary of National Biography (2004). Därtill har jag behandlat två av Linnés brev till Johannes Gessner i Schweiz, eftersom denne var viktig för introducerandet av Linnés tankar i Schweiz (skrift 16).

Som framgår av ovanstående är det ett omfattande och inte helt lätt överskådligt material som Linnés brev utgör. För att underlätta för forskningen att orientera sig har jag skrivit en analytisk översikt över hur Linnés inflytande utvecklats, ”Om konsten att göra revolution. Om Linné och hans vetenskap såsom den speglas i hans brevväxling och i samtida litteratur” (skrift 15). Det visade sig synnerligen ändamålsenligt att använda vetenskapshistorikern Kuhns numera klassiska modell. Jag har även behandlat detta ämne i en artikel till Forskning och Framsteg, ”Mitt i ett öppet krig” (skrift 17) samt i artikeln ”Linnaeus’s International Correspondence. The Spreading of a Revolution” (skrift 18).

Arbetet inom Projekt Linnékorrespondensen anser jag vara utan jämförelse mitt allra viktigaste arbete på grund av det omfattande utgivningsarbetet med hittills outgivet grundmaterial, de många specialstudierna, de övergripande artiklarna, den påkostade utställningen av Linnébrev på Postmuseum i Stockholm 2007 samt den stora internationella uppmärksamhet som projektet rönt.

Klassiskt latin

Min meritering faller i huvudsak inom det efterantika latinet. Men jag har en stor och bred erfarenhet av undervisning inom det klassiska latinet. Jag har skrivit artikeln ”The View of the Earth by Some Classical Authors” (skrift 19). Här har jag även en egen tolkning av Epistulae ex Ponto 1, 8:39.

Jag har dessutom utarbetat skriften, Caesar, De Bello Gallico, VII, 77-79, om belägringen av Alesia 52 f. Kr.

3. Skönlitterärt författarskap.

Silverbrevet. En roman om Linnés Uppsala (Dahlia Books, Uppsala, 2017).

I november 1769 anländer den norske studenten Espen Espenssen till Uppsala. Han ämnar studera för den store Linné och göra Norge till det mest upplysta landet i Europa. Espen går på Linnés föreläsningar och lär känna Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman, som redan haft stora framgångar. Det är en intensiv period. Kapten James Cook och Daniel Solander befinner sig på en stor upptäcktsfärd. Linné har satt sin bäste student att försöka finna ett naturligt klassifikationssystem av växterna. Men när han mördas, skräms Espen av det akademiska rävspelet. Han börjar läsa heliga Birgittas uppenbarelser, delar av vilka anländer i ett brev till Linné, och inser att Linnés syn på skapelsen inte stämmer.

En varm vänskap uppstår mellan Espen och fröken Lovisa von Linné. ”Jag tycker så synd om dem som aldrig får skörda. Alla borde ha rätt till en egen skördetid. Att lämna detta livet utan att ha satt sina spår – så vill jag inte ha det”, säger den tjugoåriga Lovisa. En majdag ute på Hammarby förlovar sig Lovisa och Espen och börjar planera för en gemensam framtid. De drömmer om att åka till Amerika och hitta nya växter och utarbeta en clavis, nyckel, till naturen. Linné ber dock de unga att vänta med giftermålet. Espen måste först skaffa sig en position i samhället. En bister januaridag 1773 tar Espen och Lovisa avsked. ”Högst tre år”, försäkrar Espen, ”jag längtar redan efter dig – magis quam avicula diem – mer än den lilla fågeln efter morgontimman”.

Boken kan beställas via – Bokbörsen.

Pågående projekt:

En översättning av Linnés Fauna Suecica (1761) från latin till svenska.

För närvarande håller jag på med en översättning av Linnés Fauna Suecica (1761) från latin till svenska. Arbetet har aldrig tidigare översatts till något modernt språk och kan därför i praktiken inte användas av nutida forskare. Boken omfattar 578 sidor. Just nu finns en unik möjlighet att genomföra en högkvalitativ översättning utförd av en person som ägnat en stor del av sitt yrkesverksamma liv åt översättning av Linnés arbeten.

Syftet med projektet är att göra Fauna Suecica tillgängligt för modern forskning samt att framhålla Linné som zoolog och hans betydelse för den moderna zoologiska vetenskapen.

Projektet omfattar tre moment:

a. Översättning av Fauna Suecica.

b. Vetenskapliga kommentarer

c. Register på alla djur samt biografiska och bibliografiska notiser.

Summary in English

The project is a translation of Linnaeus’s Fauna Suecica (1761) from the Latin into Swedish. This work has never before been translated into any modern language.

The aim is to make the content available to modern research, and to emphasize Linnaeus as a zoologist and his importance for modern zoology.

The project comprises:

a. A translation of Fauna Suecica.

b. Scientific ommentaries

c. Indices of all animals and biographic and bibliographical commentaries.

Projektbeskrivning

Projektet innebär en översättning av Carl von Linnés Fauna Suecica (Stockholm 1761) från latin till svenska. Fauna Suecica Sistens Animalia Sueciae Regni: Qvadrupedia, Aves, Amphibia, Pisces, Insecta, Vermes, Distributa Per Classes & Ordines, Genera & Species. Cum Differentiis Specierum, Synonymis Autorum, Nominibus Incolarum, Locis Habitationum, Descriptionibus (Sveriges Fauna, vilken omfattar alla djur i Sveriges rike: Fyrfota djur, Fåglar, Amphibier, Fiskar, Insekter, Maskar, fördelade enligt deras klasser och ordningar, släkten och arter, med olikheter avseende arter, med tidigare författares synonymer, invånarnas namn, habitat och beskrivningar), 578 sidor.

År 1745 hade Linné publicerat sin Flora Suecica och följande år kom, som en zoologisk motsvarighet, den första utgåvan av Fauna Suecica (1746). Det var ursprungligen Linnés lärare Olof Rudbeck d.y. (1660-1740) som hade inspirerat honom att använda namnet Fauna, vilket anspelade på skogsgudarna Pan och Faunus. Fauna var syster till Pan. Fauna Suecica är den första översikt som någonsin skrivits om Sveriges djur med beskrivningar av 1357 svenska arter.

Fauna Suecica är egentligen en fälthandbok för bestämning av svenska djur. Linné försökte här sammanställa all kunskap om den svenska faunan som då var känd. Publiceringen av verket utgör startpunkten för det naturalhistoriska intresset i vårt land. Under närmare hundra år skulle Fauna Suecica utgöra den enda tillgängliga referensen när det gällde att bestämma vilka djur man funnit. Det totala antalet beskrivna djur i andra upplagan av Fauna Suecica uppgår till 2 328. Linné kunde i viss mån bygga på Rudbeck d.y.:s illustrationer av fåglar och Peter Artedis fiskbeskrivningar. Linné fick också insekter från Charles de Geer på Leufsta (1720-78). Därtill kom Johan Leches (1704-64) samling av mer än 500 insekter insamlade i Skåne.

I brev till Kungliga vetenskapsakademien av år 1749 skriver Linné att han arbetat i tjugo år med sin Fauna för att utplåna alla tidigare fabler med sina egna upptäckter. (Utom de förre Authorer wet jag ingen i Sverige, knapt och någon i hela Europa, som här på lagt sin tid. Jag allenast har uti 20 åhr arbetat här utinnan, och på det jag mötte få utmönstra de gambles fabler och införa nya decouverter, har jag inga möda här på sparat och där på gifwit en prodromus uti Fauna suecica, sedan CammarH[erre] De Geer lättat mig med Insect-historien, den han giort till sitt. (Linné till Kungliga Svenska Vetenskapsakademien och Pehr Wilhelm Wargentin, [5 november 1749], se http://linnaeus.c18.net/Letter/L1061).

I den andra utökade utgåvan av Fauna Suecica (1761) beskrev Linné mer än 1000 djur och, som han uttrycker det, ”många fler insekter”. I sina brev berättar Linné att han samlat det mesta av materialet själv under sina exkursioner. Han var särskilt intresserad av insekter. Dessa beskrevs också i detalj. Nu uppgick antalet arter till 2 328 med beskrivningar och hänvisningar till tidigare forskare och deras namn. Det finns också viktiga notiser om vem som inplanterat ett visst djur i den svenska faunan. Så här ser t. ex. beskrivningen av FELIS / Katten ut:

FELIS

Felis Catus cauda elongata, corpore fasciis nigrantibus,

dorsalibus longitudinalibus tribus, lateralibus spiralibus.

Felis cauda elongata; auribus aequalibus. Fn. 3.

Gesn. quadr. 98. felis vulgo Catus

Aldrov. digit. 564. Felis

Jonst. quadr. 180. t. 72. Felis domestica

Charl. anom. 20 Felis

Raj. quadr. 20 Felis

Raj. quadr. 93. Felis vulgo Catus.

Suecis Katta

Hospitatur in domibus cicurata; exoticae originis

I företalet till arbetet skriver Linné att zoologien sorgligt nog är helt obearbetad jämfört med botaniken. Han beskriver också sin klassifikationsmetod och argumenterar ivrigt varför man bör ägna sig åt denna vetenskap:

Att jag bland de fyrfota djuren vågar ta upp Människan, kommer i sanning ingen att berömma mig för. Människan är varken Sten eller Växt, utan ett Djur. Ty på ett sådant sätt lever hon och rör sig. Men hon är inte en Mask, ty då skulle hon sakna huvud och hjärna. Hon är inte en Insekt; då skulle hon ha haft känselspröt. Hon är inte en Fisk, eftersom hon saknar fenor. Hon är inte heller en Fågel då hon inte har fjädrar. Alltså är hon en Qudruped. Hon har en mun som är konstruerad som hos alla övriga fyrfota djur. Slutligen har hon fyra fötter; fastän hon går på två av dessa, har hon två som hänger framtill. Förvisso om jag skall vara ärlig – har ingen naturalhistoriker på vetenskapliga grunder kunnat gräva fram en skapelse, med hjälp av vilken Människan kan skiljas från Apan. Ty det finns överallt i världen en mindre Apa som är som en människa med hår, med upprätt kropp, och som använder fötter och händer som en människa; de uppför sig som en människa men likt obildade främlingar. Men när det gäller talet skiljer sig människan från de övriga djuren. Men detta är en förmåga och ett resultat och inte ett karakteristikum som kommer från antal, utseende, proportioner eller hållning, så att det är mycket svårt att utforska själva saken och att få fram människans specifika olikhet. Men det finns något hos oss som vi inte kan se och i detta ligger själva kännedomen om oss, nämligen det ädla Fönuftet (Ratio), varigenom människan har ett stort företräde framför alla andra djur.

– – –

Varför är det nu så viktigt att ägna sig åt ZOOLOGIEN, den vetenskap som vi sedan Adams dagar har gjort så få framsteg i. Jo, därför att de fyrfota djuren gömmer sig i skogarna, fåglarna flyger där, fiskarna söker sig till djupen, amfibierna söker sig till sina gömslen. Insekterna drar sig undan oss genom sitt springande, hoppande, flygande – och för att säga det rent ut: Varje djur flyr människan och finns inte likt stenarna och växterna på fasta platser. Detta har länge varit, och är nu, främsta orsaken till att den ädlaste av vetenskaper, som överensstämmer mycket med naturen, och som är full av ljuvlig glädje, ända till vår tid har fått ligga i träda och förblivit obearbetad. På detta område är vi lika mycket barbarer som vi är kunniga i andra vetenskaper. Om man frågar folk vilken nytta de haft av stenar eller växter svarar alla att de haft mycket bruk därav. Om man däremot frågar vilket bruk de haft av insekterna, blir det som om tystnad hade anbefallts. Med sammanpressad mun tiger alla! Om de däremot uppmanas att säga något om Skaparens förunderliga verk, är de inte rädda att säga att de haft stor nytta därav. Man har nu börjat ha djur i museernas djurparker (vilket inte sker utan stora kostnader, om de skall födas upp i djurparker). Jag hoppas därför att det kommer en tid för denna ädla del av naturalhistorien, ZOOLOGIEN, då den når sin efterlängtade högsta höjd! Kanske kan senare välgörare se till att denna naturens väv undersökes med klarare ljus; det är ett område som nu omges av stort mörker och i vilket vi trevande gör undersökningar.

– – –

De stora djuren har varit lättare att skapa p.g.a. den lätthanterliga materien. När det gäller insekterna som är så små och så ringa – vilken är då inte planen bakom, vilken kraft, till vilken outforskad perfektion är de inte skapade! Vi förundras över elefanters skuldror, tigrars rytande och lejons man, fastän sakernas natur aldrig är mera fullkomlig än i just det lilla. Därför ber jag att ni som läser detta fördömer den tidigare nämnda högdragenheten och betänker att när man betraktar naturen kan ingenting synas överflödigt, eftersom man då skulle försmå mycket. (min övers.)

Betydelsen av Fauna Suecica (1761)

Huvudsyftet med projektet är att genom översättningen av Fauna Suecica lyfta fram Linnés zoologiska gärning. Fåglar och insekter tillhörde de organismer som han uppskattade mest i djurriket; han samlade också insekter så ofta hans arbete tillät.

Den moderna zoologin har sitt ursprung i Linnés binära nomenklatur för djuren, som publicerades i Systema naturae 1758. Fauna Suecica är den första lokalfaunan. Här inkluderar Linné också människan. Faunan ger oss uppgifter om alla då i Sverige kända djur (inklusive den domesticerade mångfalden som nutida zoologer ofta ratar i faunor). Dessa uppgifter är av kulturhistoriskt intresse. Detta gäller i hög grad ryggradsdjuren. De ryggradslösa djuren ägnas största delen av sidantalet av boken. Diagnoserna av fjärilar och skalbaggar, som kan vara relativt utförliga, är dessutom roande att läsa. En del av djurartsbeteckningarna återges för första gången i Fauna Suecica, t. ex. snömus (s. 7) med provinsuppgiften Västerbotten.

År 2002 fick ArtDatabanken vid SLU i uppdrag av regeringen att genomföra det Svenska artprojektet. Det övergripande syftet är att hitta samt beskriva samtliga flercelliga arter som förekommer i Sverige, dvs. i praktiken att fullborda den kartläggning av landets arter som Linné påbörjade. För djurriket är Fauna Suecica här den givna referenspunkten samtidigt som verkets innehåll inte är tillgängligt för flertalet av dagens forskare, eftersom få behärskar latinet.

Översättningen av Linnés Fauna kommer därför att ha stor betydelse för modern zoologi, botanik, vetenskapshistoria, agrikultur, kulturhistoria, etnologi, ekonomi, hushållning och för alla dem som är intresserade av Linné. Arbetet har således en oerhörd potential och är av nationell och internationell betydelse.

Tidigare forskning av Fauna Suecica

Nästan ingen forskning har skett på basis av Fauna Suecica. Zoologer har förvisso under de gångna 250 åren tolkat Linnés artbeskrivningar för att klarlägga vilka arter som ska bära de namn han gav respektive vilka arter som Linné inte beskrev och som har behövt nybeskrivas och namnges, men Fauna Suecica innehåller mycket mer intressant information utöver de rena nomenklatoriska frågorna, såsom känd utbredning och biotopförekomst på 1700-talet. En lättillgänglig och korrekt översättning skulle utgöra grunden inte minst för spännande ekologisk, djurgeografisk och vetenskapshistorisk forskning. Många texter av Linné har blivit översatta under de senaste decennierna. Det gäller inte bara Flora Suecica (1986), utan även Clavis medicinae duplex (2008) och alla Valda avhandlingar. Linné är således fortfarande aktuell och av stort intresse för såväl en större allmänhet som forskare.

Mitt andra pågående projekt:

En monografi med titeln: Carl von Linnés vetenskapliga revolution såsom den speglas i hans internationella korrespondens på latin (en beskrivning av den process genom vilken Linnés nya tankar ersätter föregångarnas system). Nedan följer en kort redogörelse för arbetets uppläggning:

Linnélitteraturen är mycket omfattande, men ännu finns det inte något arbete, förutom mina egna verk, som är baserat på en systematisk genomgång av outgivet brevmaterial. Linnés korrespondens täcker en period av femtio år från 1727-1778. De första breven visar Linnés första försök att få acceptans för sina nya teorier. I de sista breven är hans nya tankar helt accepterade och sprids genom lärjungarna och andra forskare ut över världen från Uppsala. Projektets syfte är att kartlägga hur den linneanska revolutionen egentligen gick till och ge en överblick av den mycket omfattande och intressanta men också svåröverskådliga korrespondensen. Jag avser att följa Linnés vetenskapliga revolution med hjälp av de kriterier som Thomas S. Kuhn stadfäster i sitt numera klassiska arbete The Structure of Scientific Revolutions (Chicago 1962). Kuhn behandlar inte alls Linné. Eftersom det viktiga källmaterial som Linnés brev utgör inte varit tillgängligt, har inte någon kunnat ge en inträngande beskrivning och analys av hur Linnés revolution fortskred och förutsättningarna för dess framgång.

Enligt Kuhn är de män som finner ett nytt system antingen mycket unga eller mycket nya i den vetenskap som de vill ändra. Detta stämmer väl in på Linné. När Linné introducerade sitt sexualsystem i Systema naturae (1735) var han blott 28 år gammal. Han ville skapa ordning i en tid då det rådde stor förvirring beträffande klassificering och namngivning av växter och djur.

I Linnés brev ser vi hur hans nya tankar bemöts innan de får sitt genomslag. En av Kuhns teorier är att när problem uppstår, och fastän man inser bristerna med det gamla systemet, överger man det inte, utan försöker hitta lösningar för att hålla fast vid det gamla. Vidare hävdar Kuhn att när en kandidat för ett nytt system träder fram, kan han oftast bara lösa några av problemen och dessa lösningar är oftast bara i sin linda. De som försvarar det gamla systemet, kan ofta peka på problem som det nya inte har löst. Dessa tankar av Kuhn bekräftas i Linnés brev: Övergångsstadiet mellan de gamla klassifikationssystemen och Linnés revolution utmärkes av en bitter strid mellan dem som förespråkar det gamla traditionella systemet och Linné. I breven avslöjas argumenten för och emot olika metoder, problem och lösningar.

Kuhn menar att en revolution utvecklas i flera olika stadier, vilka kan ta olika lång tid. Tack vare Linnés bevarade korrespondens, som alltså består av runt 5 500 brev, kan man på ett ganska detaljerat sätt särskilja tre stadier och följa hur hans nya idéer mottogs i den vetenskapliga världen.

Det första inledande stadiet börjar runt 1735. När Linné hade disputerat i Harderwijk, började han lansera sina nya tankar i Systema naturae, som trycktes i Leiden 1735. Linné skördade till att börja med framgångar framför allt i Holland, där hans idéer togs väl emot i en personlig krets av holländska välgörare och vänner, bland vilka kan nämnas de unga botanikprofessorerna Johannes Burman (1707-1779) i Amsterdam och Adriaan van Royen (1704-1779) i Leiden, där även den nära vännen, amatörbotanisten Johan Frederik Gronovius (1690-1762), fanns. Det var också vid denna tid som Linné inledde sin internationella korrespondens för att ge ökad publicitet åt sina teorier. Tyskland, England och Frankrike var däremot starka baser för de tidigare nämnda Rivinus’ och Tourneforts klassificeringssystem. I Tyskland rådde det ett kompakt motstånd mot Linnés idéer. De ledande botanisterna som Albrecht von Haller (1708-1777) i Göttingen, Christian Gottlieb Ludwig (1709-1773) i Leipzig och Johan Georg Siegesbeck (1686-1755) i St. Petersburg visade sig inte alls övertygade om fördelarna med Linnés förslag. Kritiker i England och Frankrike var Johan Jacob Dillenius (1684-1747), professor i botanik i Oxford, samt Antoine Laurent de Jussieu (1686-1758) och hans båda bröder Bernard de Jussieu (1699-1777) och Joseph de Jussieu (1704-1779) i Paris. Antoine Laurent de Jussieu var dessutom Tourneforts efterträdare som professor i botanik.

Det andra stadiet kan preciseras till 1740-talet. Flera av Linnés korrespondenter menade att han då befann sig i ett öppet krig. Sedan Linné hade återvänt till Sverige 1738, utnämndes han 1741 till professor i praktisk medicin i Uppsala och fick därmed en fast bas för vetenskapliga verksamheter. Han publicerade en andra utgåva av Genera plantarum (1742), vilket betydligt stärkte hans position. De nya idéerna började vinna terräng och fick allt fler anhängare. Linné stärkte sitt fäste i Holland. Hans revolution övergick från att vara enbart hans egen till att bli även hans nära holländska vänners revolution. Revolutionen spreds sedan vidare till andra botanister som Evert Jacob Wachendorff (1703-1758) i Utrecht och David de Gorter (1717-1783) i Harderwijk, vilka publicerade arbeten i linneansk stil. Genom bland andra Gronovius fick amerikanska botanister som Cadwallader Colden (1688-1776) i New York och John Bartram (1699-1777) i Pennsylvania kännedom om Linnés sexualsystem. Genom Gorter och den tyske upptäcksresanden Johan Georg Gmelin (1709-1755), vilka båda var verksamma i Ryssland, spreds Linnés tankar till den kejserliga vetenskapsakademien i St. Petersburg. Linnés revolution spreds också vidare till Österrike genom ytterligare två holländare, nämligen Gronovius’ son, Laurens Theodor Gronovius (1730-1773), och en annan vän till Linné, Gerard van Swieten (1700-1772), i Leiden. I Schweiz accepterade Johannes Gessner (1709-1790) i Zürich Linnés tankar. Linné började även att få ett fåtal anhängare i Tyskland som t. ex. Johan Gottlieb Gleditsch (1714-1786) i Berlin. Männen i den andra fasen av Linnés revolution såg sig själva som reformatörer och missionärer, när de spred Linnés revolution i allt vidare kretsar.

Det tredje och sista stadiet i Linnés revolution kan fastställas till 1750-talet. Under detta stadium vann Linné sitt krig. Han fastställde den teoretiska grunden för sin revolution i Philosophia botanica (1751). Genom Species plantarum (1753) och i den tionde utgåvan av Systema naturae (1758) infördes konsekvent de binära namnen för växtarterna respektive djurarterna. Hans revolution stod nu på fast grund och den spreds av ständigt nya anhängare, däribland hans egna lärjungar, som han som professor utbildade i Uppsala. Linné slog nu även igenom i England genom Philip Miller (1691-1771), William Hudson (1730-1793) och John Hill (1716-1775) i London, i Frankrike genom Antoine Gouan (1733-1821) i Montpellier och i Österrike genom Nicolaus Joseph von Jacquin (1727-1817) i Wien. Linnés tankar accepterades slutgiltigt även i Schweiz, Ryssland och Italien. I Tyskland spreds Linnés revolution genom hans tyska lärjungar som t. ex. Paul Dietrich Giseke (1741-1796) och Johann Christian Daniel von Schreber (1739-1810), som själva skulle bli professorer i Hamburg respektive Erlangen. Under denna period började Linnés arbeten översättas från latin till olika moderna språk. Så publicerade James Lee (1715-1795), som var en framstående trädgårdsmästare i Hammersmith utanför London, An Introduction to Botany (1760). Nu fick Linné också ett fåtal kvinnliga anhängare som Jane Colden (1724-1759), som var den första kvinnliga botanisten i Amerika. Männen i den tredje och sista fasen befäste slutgiltigt Linnés revolution. Några av dem som t.ex. Gouan skulle till och med komma att vidareutveckla Linnés system. Linnés kritiker hade nu slutgiltigt förlorat kampen, och de gamla klassificeringssystemen förvandlades till vetenskapshistoria.

Detta arbete är bara i sin första linda. Men det är väl skisserat och väl avgränsat. Om jag skulle få förmånen av att få handleda en doktorand, skulle jag låta vederbörande överta detta projekt. Jag tror att det skulle kunna väcka internationell uppmärksamhet p g a att det är tvärvetenskapligt/naturvetenskapligt och befinner sig i den absoluta forskningsfronten. Här finns mycket att beskriva vad gäller de olika korrespondenternas latin, nomenklatur etc.

Pågående artiklar

“The Correspondence between Schreber and Linnaeus” (för Svenska Linnésällskapets årsskrift).

PUBLIKATIONSFÖRTECKNING

1. Monografier:

1. Johannes Messenius, Chronologia Sanctae Birgittae. Diss., Lund 1988 (335 s).

2. Heliga Birgitta, Revelaciones, Bok III, Stockholm 1998 (250 s.). ISBN 91-7402-288-1.

3. Linnaeus and his German Critics. Critical Edition with Introduction, Latin text, English Summaries, Commentaries and Biographical Notes of the Letters between Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck, Johann Peter Kohl, Albrecht von Haller, Lorenz Heister, and Christian Gottlieb Ludwig, Uppsala 2000 (300 s.). (Breven är publicerade på nätet, The Linnaean Correspondence, http://linnaeus.c18.net/. Introduktionen till arbetet har publicerats i en något omarbetad version som en separat artikel, “Carl Linnaeus and his Early International Correspondence: The Making of a Botanist”, Studies in Honour of Professor Staffan Fogelmark. Presented on the Occasion of his 65th Birthday 12 April 2004” (skrift 13). Jag har omarbetat dessa brev till en separat bok, som jag avser att publicera i Acta Universitatis Upsaliensis.

4. Jönsson, A-M. & Nyström, E., Brevskrivaren Linné, Stockholm 2007.

2. Övriga arbeten, artiklar o. d.:

5. Den heliga Birgittas skrinläggning, Kyrkohistorisk årsskrift, 1987, 37-52.

6. “The Early Correspondence between Carolus Linnaeus and Christian Gottlieb Ludwig. An Example of an Early German Criticism”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 1996–1997, 131–178.

7. “Odium botanicorum. Carl Linnaeus and Johann Georg Siegesbeck”, Språkets speglingar. Festskrift till Birger Bergh, red. A. Jönsson & A. Piltz, 555–566, Lund 2000.

8. Carl von Linné och hans korrespondens”, Kungl. Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 1999, 73-95.

9. “Ingenting är allvarligare än skämtet – Carl von Linné och humorn”, Svensk botanisk tidskrift , 96:3–4, 2002, 171–176 (populärvetenskapligt arbete).

10. “Linnæus’s Svartbäckslatin as an International Language of Science”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 2000-2001, 49–76.

11. “The Reception of Linnaeus’s works in Germany”, Germania Latina, II, red. E. Kessler und H. C. Kuhn, 721–739, München 2003.

12. “Linné och påven. Om Correia da Serra, en bortglömd länk i Linnés vetenskapliga revolution”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 2004–2005, 57–78.

13. “Carl Linnaeus and his Early International Correspondence: The Making of a Botanist”, Studies in Honour of Professor Staffan Fogelmark. Presented on the Occasion of his 65th Birthday 12 April 2004. Ed. by M. Wifstrand Schiebe and P. Sandin, 352–382, Uppsala 2004.

14. “Botanik – inte erotik. Linné och Lady Monson”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 2006, 79–112.

15. ”Om konsten att göra revolution. Om Linné och hans vetenskap såsom den

speglas i hans brevväxling och i samtida litteratur”, Humanister forskar. Humanistdagen vid Uppsala universitet 2006, red. Gunilla Ransbo, 89–104, Uppsala 2006. En engelsk version finns publicerad i: “Linnaeus’s international correspondence. The spread of a revolution” (se nr. 18).

16. “En vetenskaplig revolution i spridande”, Uppsala universitets jubileumsbok, Låt inte Råttor eller Mal fördärva , 150–153, Uppsala 2007.

17. “Mitt i ett öppet krig”, Forskning och Framsteg, 2007:1.

18. “Linnaeus’s international correspondence. The spread of a revolution”, Languages of Science in the Eighteenth Century, 171-191, Ed. by B.-L. Gunnarsson (Berlin/Boston 2011).

19. ”The View of the Earth by Some Classical Authors”, Eranos, 106 (2010-2012), 42-61.

20. Anders Sparrman och de båda Forster; ”stölden” av Forstera i: Anders Sparrman Linnean, världsresenär, fattigläkare, utg. av Svenska Linnésällskapet i Uppsala 2012, 81-120), publikation i anslutning till konferensen om Anders Sparrman (se nedan).

21. ”Linnés dikt till Giseke; en kanske något tvivelaktig ära”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 2014, 109-122.

22. ”När Forsskål kallade Kratzenstein en dvärg jämfört med den store Linné. Kratzensteins brev till Linné”, Svenska Linnésällskapets årsskrift, 2016, 7-38.

23. Jungius’ brev till Linné –cum Musam Cliffortianam memoriae proderet, i: Humanitas – festskrift till Arne Jönsson. Red. Astrid M. H. Nilsson, Aske Damtoft Poulsen & Johanna Svensson, Göteborg & Stockholm 2017, 545-560

24. ”Om Linnés ständiga längtan efter Stenbrohult” (SLÅ 2017)

25. ”Linnés kritiker”. Antagen för publicering på Linné on line, http://www.linnaeus.uu.se/online/Uppsala Universitet, av Roland Moberg.

26. ”Linnés latin”. Antagen för publicering på Linné on line, http://www.linnaeus.uu.se/online/Uppsala Universitet, av Roland Moberg.

3. Skönlitterärt författarskap.

Silverbrevet. En roman om Linnés Uppsala (Dahlia Books, Uppsala, 2017).

I november 1769 anländer den norske studenten Espen Espenssen till Uppsala. Han ämnar studera för den store Linné och göra Norge till det mest upplysta landet i Europa. Espen går på Linnés föreläsningar och lär känna Carl Peter Thunberg och Anders Sparrman, som redan haft stora framgångar. Det är en intensiv period. Kapten James Cook och Daniel Solander befinner sig på en stor upptäcktsfärd. Linné har satt sin bäste student att försöka finna ett naturligt klassifikationssystem av växterna. Men när han mördas, skräms Espen av det akademiska rävspelet. Han börjar läsa heliga Birgittas uppenbarelser, delar av vilka anländer i ett brev till Linné, och inser att Linnés syn på skapelsen inte stämmer.

En varm vänskap uppstår mellan Espen och fröken Lovisa von Linné. ”Jag tycker så synd om dem som aldrig får skörda. Alla borde ha rätt till en egen skördetid. Att lämna detta livet utan att ha satt sina spår – så vill jag inte ha det”, säger den tjugoåriga Lovisa. En majdag ute på Hammarby förlovar sig Lovisa och Espen och börjar planera för en gemensam framtid. De drömmer om att åka till Amerika och hitta nya växter och utarbeta en clavis, nyckel, till naturen. Linné ber dock de unga att vänta med giftermålet. Espen måste först skaffa sig en position i samhället. En bister januaridag 1773 tar Espen och Lovisa avsked. ”Högst tre år”, försäkrar Espen, ”jag längtar redan efter dig – magis quam avicula diem – mer än den lilla fågeln efter morgontimman”.

Publikationer

Kontakta katalogansvarig vid den aktuella organisationen (institution eller motsv.) för att rätta ev. felaktigheter.