Organisation och personal

Anders Persson

forskarassistent vid Institutionen för teknikvetenskaper, Mikrosystemteknik

E-post:
Anders.Persson[AT-tecken]angstrom.uu.se
Telefon:
018-471 3028
Besöksadress:
Ångströmlaboratoriet, Lägerhyddsvägen 1
752 37 UPPSALA
Postadress:
Box 534
751 21 UPPSALA

Kort presentation

Jag arbetar som forskare inom Jonfysik-gruppen på Institutionen för fysik och astronomi. Min forskning kretsar kring så kallad 'Intracavity optogalvanic spectroscopy' (ICOGS), vilket är en tämligen ny teknik för att mäta isotopsammansättningen i kol. Sådana mätningar är intressanta för allt ifrån kol-14 datering inom arkeologi till läkemedelsutveckling, och tack vare sina unika egenskaper väntas ICOGS revolutionera området.

Mina kurser

Biografi

Anders Persson föddes i Vänersborg 1982, och genomgick grundskolan och gymnasiet i Arvika. Han tog studenten från det Naturvetenskapliga programmet 2001.

Efter studenten flyttade Anders till Uppsala där han studerade Arkeologi vid institutionen för Arkeologi och antik historia. År 2002 började han på civilingenjörsprogrammet i Teknisk fysik vid Uppsala universitet, där han valde att inrikta sig på rymdteknik. Under hösten 2006 skrev Anders sitt examensarbete vid Institutet för rymdfysik i Uppsala. Arbetet hade titeln “Vavilov-Cherenkov Radiation Near Dielectric Boundaries with Applications to Ultrahigh Energy Neutrino Detection” och undersökte möjligheten att använda månens regolit (det tjock dammlager som täcker månens yta) som en jättelik detektor för högenergetiska neutriner. Som en del av arbetet utvecklade Anders att simuleringsprogram för att studera hur så kallad Vavilov-Cherenkovstrålning, som genereras av de infallande neutrinerna, beter sig i närheten av dielektriska gränsskikt. Arbetet gav en ledtråd till hur man, med utgångspunkt i den genererade elektromagnetiska strålningen, kan särskilja neutriner från andra kosmiska partiklar som träffar månen. Anders erhöll sin civilingenjörsexamen år 2007.

Sommaren 2007 blev Anders antagen som doktorand vid Ångström rymdtekniskt centrum (ÅSTC) i Uppsala. Ämnet på hans doktorandarbete var “Magnetoresistans och rymden” där han studerade hur magnetfältsensorer, baserade på så kallad magnetoresistans, kan hitta användningsområden ombord på satelliter. Fokus för arbetet var att studera design- och tillverkningsmetoder för sådana sensorer samt att studera deras beteende i rymdliknande miljöer, för att på så sätt visa på deras potential i rymdtillämpningar. Under sina doktorandstudier undersökte Anders framför allt två typer av magnetoresistiva sensorer nämligen sådana baserade på baserade på den plana Hall-effekten respektive på tunnlingsmagnetoresistans.

Forskningen i de plana Hall-effektsensorerna genomfördes i samarbete med avdelningen för Fasta tillståndets fysik vid Uppsala universitet, och institutionen för Mikro- och nanoteknik vid Danmarks tekniska universitet. Syftet med forskningen var att utveckla en mycket liten och extremt känsliga sensor för att mäta magnetfält vid låga frekvenser. Detta frekvensområde har traditionellt sett varit svåråtkomligt för magnetoresistiva sensorer då dessa sensorer är relativt brusiga vid just låga frekvenser. Anders och hans kollegor har dock lyckats visa hur dessa problem kan överbryggas med hjälp av just den plana Hall-effekten.

Forskningen i tunnlingsmagnetoresistans genomfördes i samarbete med det tyska företaget Singulus Technologies som tillverkade råmaterialet för sensorerna. Råmaterialet bestod ett antal så kallade tunnfilmer staplade på varandra. Tunna filmer kan ha något olika betydelser i olika sammanhang. Bland de tunnare filmer som vi hanterar till vardags finns exempelvis aluminiumfolie, vilken har en typisk tjocklek av 10 μm, det vill säga 0,01 mm. Detta motsvarar ungefär en tiondel av ett hårstrås diameter, men i tunnfilmssammanhang är 0,01 mm ändå tjockt. Om man låter alla Nationalencyklopedins band, staplade på varandra, motsvara aluminiumfoliens tjocklek, så skulle tjockleken hos det tunnaste lagret i den magnetoresistiva lagerstrukturen motsvaras av en enda sida. I själva verket utgörs dessa lager av endast ett fåtal atomer staplade på varandra. För att kunna tillverka sensorer av så tunna lager krävs ett verktyg med en noggrannhet i samma storleksordning som lagrens tjocklek. En stor del av Anders arbete ägnades åt studier av denna tillverkning där han lyckades utveckla en metod som, med hjälp av aktiv djupövervakning, kunde uppnå den nödvändiga noggrannheten. Den nya metoden möjliggjorde tillverkning av sensorer med 15-30 gånger bättre signal-till-brusförhållande som sensorer tillverkade med konventionella verktyg. Tillverkningsmetoden har rönt stort intresse, både från andra forskare och från industrin.

Anders har också studerat hur sensorerna påverkas av olika typer av strålning, som ett steg i att kvalificera dem för användning i rymden. Med Anders sensorer som grund har ÅSTC utvecklat en så kallad magnetometer – ett instrument för mätning av magnetiska fält. Denna magnetometer förbereds för närvarande för att skjutas upp i rymden ombord på den vietnamesiska satelliten F-1. Uppskjutningen är planerad till början av 2012. Sammanfattningsvis tog alltså Anders doktorandarbete honom från grundläggande studier av magnetiska material, via utvecklingen av nya tillverkningsmetoder, hela vägen ut i rymden. År 2010 tilldelades Anders Ångström materialakademis Innovationsstipendium för sin forskning.

 

Anders disputerade 2011 men stannade ytterligare ett år vid ÅSTC där fortsatte utvecklingen av magnetfältsensorer men också startade ett nytt projekt inriktat på studier av instrument för mätning av olika kolisotoper, men tänkt användning på Mars, samt åt miniatyriserade komponenter för högtemperaturtillämpningar. Arbetet innefattade också bland annat handledning av två doktorander.

Sedan år 2012 arbetar Anders som forskare på Institutionen för Fysik och astronomi vid Uppsala universitet. Här fortsätter han att studera mätning av kols isotopsammansättning genom så kallad 'Intracavity Optogalvanic Spectroscopy' (ICOGS), vilket är en form av laserspektroskopi med extremt hög känslighet, närmast jämförbar med det som uppnås med partikelacceleratorer.

Publikationer

Kontakta katalogansvarig vid den aktuella organisationen (institution eller motsv.) för att rätta ev. felaktigheter.