Organisation och personal

Lars-Göran Johansson

seniorprofessor i teoretisk filosofi vid Filosofiska institutionen, Avdelningen för teoretisk filosofi

E-post:
Lars-Goran.Johansson[AT-tecken]filosofi.uu.se
Telefon:
018-471 7361
Mobiltelefon:
070-1679178
Fax:
018-471 7370
Besöksadress:
Engelska parken, Thunbergsv. 3 H
Postadress:
Box 627
751 26 UPPSALA

Kort presentation

Mina arbetsuppgifter är väsentligen egen forskning, forskarutbildning och en del administration. Min egen forskning är koncentrerad kring fysikens filosofi, såsom tolkningsfrågor inom kvantmekaniken, rummets och tidens natur, naturlagar samt  angränsande områden inom vetenskapsteori, kunskapsteori och ontologi, såsom realism/antirealism, induktion och orsaker. 

Akademiska meriter: FD

Mina kurser

Biografi

Min forskning är huvudsakligen inriktad på ett antal problem inom vetenskapsteorin, speciellt frågor om tolkning av fysikaliska teorier. Jag har intresserat mig för tolkningsproblemen i kvantmekaniken, rummets och tidens natur, strängteorins epistemiska och ontologiska status, orsaksbegreppet, induktionsproblemet och begreppet naturlag. Jag har också intresserat mig för frågor om realism-antirealism, både de semantiska och metafysiska aspekterna. Jag har även ägnat en del uppmärksamhet åt medvetandefilosofin. 

Jag är naturalist i den mening som Quine lägger i ordet, dvs., jag tror inte att man kan ge aprioriska grunder för våra anspråk på att veta något. Inom de empiriska vetenskaperna pågår ständigt revision och uppdatering av teorier och inga doktriner är oss givna såsom varande utanför området för möjlig revision. Inom kvantmekaniken har jag arbetat med att utforma en realistisk tolkning som bygger på att ge vågfunktionerna en reell innebörd. Denna ansats har vissa likheter med Schrödingers tolkning som alltsedan 30-talet allmänt ansetts vederlagd. Denna bedömning delar jag inte.

Det är därför centralt att kunna avvisa de invändningar som en gång gjorde att Schrödinger gav upp. Med utgångspunkt från en sådan realistisk tolkning av vågfunktionerna har jag argumenterat för att de tre centrala tolkningsproblemen, dvs. våg-partikel-dualismen, mätproblemet och icke-lokala korrelationer kan förstås och ges en rimlig och realistisk tolkning.

Induktionsproblemet. I det naturalistiska perspektivet så är bortfaller kravet på ett generellt rättfärdigande av induktion. Jag ansluter mig till Humes ståndpunkt att det tillhör vår natur att göra induktiva slutledningar. När vi observerar olika drag i omgivningen gör vi mer eller mindre omedvetet induktiva slutledningar; detta är vårt sätt att orientera oss i tillvaron och syftet är att finna och beskriva regelbundna drag i världen som möjliggör förutsägelser, ibland lyckade, ibland misslyckade. Om vi apriori kunde finna regler för induktiva slutledningar, så skulle det innebära att vi oberoende av observationer kunde veta något om hur världen är beskaffad. Det tror jag inte är möjligt.

Naturlagar. Jag anlägger samma naturalistiska perspektiv vid analysen av begreppet naturlag. Att finna en naturlag är att konstruera par av teoretiska begrepp sådana att varje individ som satisfierar det första begreppet också satisfierar det andra. Ifall vi finner motexempel mot en lag-kandidat så har vi två möjligheter, antingen att förkasta kandidaten eller att justera kriterierna för vad som faller under det första begreppet så att motexemplet kan avvisas. Slutresultatet av en sådan process är par av begrepp sådana att det inte kan finnas några fler motexempel; då har vi säkerställt sanningen hos den allkvantifierade satsen. Nu är det naturligt att se vissa lagar som implicita definitioner av teoretiska begrepp som används i formuleringarna av dem. Samtidigt kan man inte utgå från att individueringen av objekt är något som är oberoende av de begrepp vi har för att beskriva verkligheten, tvärtom begreppsutveckling och individuering av objekt är intimt förbundna. Att formulera vetenskapliga lagar och att bestämma identitetskriterier för klasser av objekt är enligt min mening två sidor av samma process. är i detta perspektiv inte en fråga om att berättiga ett visst induktivt resonemang utan att successivt justera kriterierna för användningen av generella termer som används i de partikulära satser som induktionen bygger på.

Orsaker. Det är en vanlig uppfattning att naturlagar är orsakslagar. Det anser jag vara felaktigt. De satser som vi kallar naturlagar, såsom Newtons lagar, allmänna gaslagen, Plancks strålningslag, Schrödingerekvationen, energiprincipen osv, innehåller inga påståenden om vad som orsakar vad. Man kunde invända att begreppet kraft är centralt och krafter är orsaker, så åtminstone alla lagar som innehåller, direkt eller indirekt, krafter, är orsakslagar. Detta håller inte. det finns ett enkelt argument för att krafter inte kan vara orsaker, som grundar sig på Newtons tredje lag. Denna lag säger att till varje kraft finns en lika stor och motsatt riktad kraft. Detta innebär att vi kan anlägga två perspektiv på växelverkan mellan ett fysikaliskt system och dess omgivning. När vi beskriver ett visst systems utveckling behöver vi ange den samlade kraften som verkar på systemet från omgivningen för att kunna studera dess utveckling. Men vi kan också intressera oss för hur systemet påverkar sin omgivning, och därvid är, enligt Newtons tredje lag, dess kraft på omgivning lika stor, men motsatt riktad, som omgivningens verkan på systemet. Newtons tredje lag säger oss alltså att all kraftverkan är ömsesidig. Men relationen mellan orsak och verkan är inte symmetrisk; om A är orsaken till B, så kan B inte vara orsaken till A. Så krafter har inte samma egenskaper som orsaker. Varför talar vi då ofta om orsaker? Min uppfattning är att vårt intresse för orsaker beror på vårt intresse av att ingripa och förändra; vi vill veta hur vi skall uppnå ett viss tillstånd vid en senare tidpunkt och frågan om orsaker är frågan om vad vi skall göra. Begreppet orsak är således knutet till vårt perspektiv som agenter i tillvaron.

Strängteori.Tillsammans med Keizo Matsubara har jag haft en projekt 'Filosofiska frågeställningar om strängteori', finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Vi har framför allt arbetat med strängteorins metodologiska status, tolkning av de extra kompaktifierade dimensionerna i strängteorin, tolkningen av de s.k. dualiteterna i teorin samt en analys av de ontologiska och epistemologiska antagandena som ligger till grund för strävan att finna en förening av alla fundamentala fysikaliska teorier, vilket är ett av motiven för strängteori.

Tidens filosofi intresserar mig, speciellt frågan om tidens riktning och frågan om tiden 'går' eller ej. Det ter sig självklart att tiden går, många ting, inklusive vi själva förändras kontinuerligt. Men många filosofer, t.ex. Augustinus och McTaggart har givit argument för att det leder till motsägelser att anta att tiden går i någon mer objektiv mening. Dessutom har många menat att relativitetsteorin strider emot tanken om ett objektivt tidsflöde, ett objektivt 'nu' som så att säga 'går'; argumentet är helt enkelt att det inte finns någon objektiv samtidighet, ifall relativitetsteorin är korrekt. I artikeln 'Tidens gång - en illusion?' och i den uppföljande kommentaren ’Mer om tidens gång’ har jag argumenterat för att tidens gång, förstådd som att tingen förändras, inte strider vare sig mot relativitetsteorin, eller leder till självmotsägelser.

Realism-Antirealism. Jag har alltsedan jag började filosofera varit realist, men med tiden har jag kommit att ifrågasätta många formuleringar av realismen, till den grad att min nuvarande position mer liknar Kants. Jag har vidare funnit att Quines ståndpunkt har betydande likheter med Kants och båda har övertygat mig om att följande tankegång är riktig: när vi använder våra sinnesorgan och erhåller perceptioner, liksom när vi tänker, så använder vi vissa kategorier (Kant) eller predikat (Quine). Dessa predikat/kategorier är vårt sätt att organisera världen. Användningen av predikat/kategorier förutsätter principer för identifikation och individuering av objekt. Både Kant och Quine har med olika argument hävdat att vi inte kan ge några argument för att dessa individueringsprinciper återspeglar, eller orsakas av, verkliga objekt i yttervärlden, ty ett sådant argument kräver att vi så att säga intar en perspektiv från ingenstans, utanför vårt medvetandes aktiviteter och vårt språkbruk. Det kan vi förstås inte och alltså kan vi omöjligt uppfylla ett villkor för varje form av argument för 'korrespondens' mellan yttervärlden och det sätt på vilket våra predikat/kategorier individuerar. Kants slutsats var att vi inte kan säga något om hur tinget är, oberoende av våra kategorier, och Quines slutsats är att ontologin är teori-relativ och inte kan vara annat. Jag är benägen att erkänna riktigheten i dessa slutsatser. Metafysiska realister anser detta vara olika former av idealism. Men det är inte semantisk antirealism. Både Kant och Quine menade att varje välformulerad sats endera är sann eller falsk, även om vi inte vet vilket som är fallet. Min nuvarande ståndpunkt är således att observation, tänkande och språkanvändning är processer som delar upp verkligheten i individuella objekt. Men givet dessa aktiviteter och de resulterande individueringsprinciperna är varje påstående om verkligheten sant eller falskt, oberoende av om vi kan avgöra saken. Så i semantisk mening är jag realist, och erkänner bivalensprincipen; men jag är inte metafysisk realist, utan snarare konstruktivist, dvs idealist.

Publikationer

Kontakta katalogansvarig vid den aktuella organisationen (institution eller motsv.) för att rätta ev. felaktigheter.