Organisation och personal

Ulrika Persson-Fischier

universitetsadjunkt vid Institutionen för teknikvetenskaper, Industriell teknik

E-post:
Ulrika.Persson-Fischier[AT-tecken]angstrom.uu.se
Telefon:
018-471 7055
Mobiltelefon:
070-2553331
Besöksadress:
Ångströmlaboratoriet, Lägerhyddsvägen 1
Postadress:
Box 534
751 21 UPPSALA

Kort presentation

Jag är doktor i antropologi och arbetar som adjunkt på avdelningen för Industriell Teknik. Jag är programansvarig för Entreprenörskolan. Jag är forskare inom programmet Hållbara Besök på Gotland med fokus på entreprenörskap, och forskar också om innovation inom offentlig sektor. Jag genomför fältarbete med deltagande observation, och applicerar antropologiska perspektiv på allt från hållbarhet till entreprenörskap och finansiell riskhantering. Som lärare ägnar jag mig åt pedagogisk utveckling.

Akademiska meriter: PhD

Nyckelord: sustainability culture anthropology entrepreneurship tourism business financial risk management innovation in public sector siberia indigeneity ethnicity and nationalism fieldwork and participant observation collaboration university-society

Mina kurser

Biografi

Forskningsintressen: Från Sibirien till Stureplan

Min doktorsavhandling i antropologi handlar om urbefolkningar, etnicitet, social klassifikation och Ryssland, och hur antropologer själva skapar "urbefolkningar" genom sina representationer. Forskningen bygger på ett års fältarbete i Republiken Altai i Sibirien.

Efter mitt fältarbete i Sibirien har jag vänt min antropologiska blick mot fenomen som ligger närmare; finansiell riskhantering kring Stureplan, entreprenörskap, besöksnäring och kryssningsindustrin, ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet, och teknisk innovation i offentlig sektor. Jag är intresserad av risk, hur vi förstår och hanterar risk; miljörisk, finansrisk, sjukdomsrisk och terrorrisk.

Det kan tyckas som att dessa intressen ligger mycket långt från urbefolkningar i Sibirien, men så är det faktiskt inte. Jag använder samma antropologiska utgångspunkter för att närma mig båda fälten, samma etnografiska metod med deltagande observation och analyserande blick på förgivet tagna kulturella föreställningar. Genom att med metodologisk relativism försöka sätta mig in i hur världen ter sig för de aktörer jag undersöker, och sedan använda breda jämförelser och ser hur delar relaterar till helheten med ett holistiskt perspektiv försöker jag förstå varför gör människor som de gör?

För närvarande är jag intresserad  av entreprenörskap, risk och osäkerhet, besöksnäringen och hur man kan uppnå hållbarhet i ett samhälle som Gotland när man plötsligt bestämmer sig för att bygga en ny kryssningskaj för att ta emot stora fartyg och många utländska resenärer som kommer att välla in i Visby över dagen, och av innovation i vården. Jag är forskare inom programmet Hållbara Besök. Här diskuterar jag kryssningsindustrin i radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6517957

 

Bakgrund

Jag har stor bredd i min verksamhet, och tycker det är väldigt stimulerande att sätta in antropologin in i nya sammanhang. Min grundutbildning i antropologi, filosofi och idé- och lärdomshistoria har jag läst vid Uppsala universitet och min doktorsgrad tog jag vid Oslo universitet. Därför är jag en kulturantropolog som disputerat i socialantropologi. Men jag har också arbetat vid andra institutioner och universitet; CEMUS, Teologiska institutionen och Teknikvetenskaper vid Uppsala universitet och Humanekologi vid Lunds universitet. 

 

Undervisning

Jag har stor erfarenhet av att undervisa och handleda på både grund- och masternivå, i allt från antropologi, miljöhistoria, hållbarhet och CSR, ekologisk ekonomi, humanitärt bistånd, kvalitativ metod, produktutveckling och entreprenörskap. Jag har handlett en stor mängd kandiat- och masteruppsatser med många olika disciplinära hemvister.

Jag är programansvarig för Entreprenörskolan och har utvecklat flertalet kurser. Nu utvecklar jag en ny masterutbildning vid Campus Gotland i Hållbar Besöksnäring.

Jag har stor erfarenhet av interdisciplinärt- och internationellt arbete, till exempel undervisning på kurser som People, Power and Food, Culture, Power and Sustainability och Network in Humaninatrian Action. Jag har arbetat med det interdisplinära projektet SALT i Engelska parken, och samarbetat med forskare vid Institutionen för Antropologi och Etnologi vid Ryska Vetenskapsakademin i Moskva. Nu arbetar jag vid institutionen för teknikvetenskaper, och samverkar i mitt dagliga arbete med både naturvetare, tekniker och ekonomer. Jag samarbetar med Internationella Kansliet i projekt för att sprida entreprenörskapsutbildningar till universitetet i olika delar av världen.

Jag har lång erfarenhet av e-lärande och distansundervisning. Redan innan internet fanns organiserade jag satellitkonferenser som kopplade ihop fem kontinenter i realtid. Nu arbetar jag med att ta fram vad som kan kallas en gamified C-MOOC, en Massive Open Online Course, baserad på Connectivity, problembaserat lärande genom gruppdynamik, och som använder sig av spel pedagogik. Detta syftar till att bli en spelbaserad utbildning om hållbar utveckling öppen för hela världen.

Jag har mycket lång erfarenhet av att använda pedagogiska verktyg som problembaserat lärande, case-metodik och student interaktion och -aktivtetet. Jag ägnar mig mycket åt pedagogiskt utvecklingsarbete och genomför för närvarande en kurs i ingenjörsdidaktik.

Samverkan

Jag tycker det är viktigt att sprida forskning och vetenskap utanför akademin, och ägnar mycket tid åt detta. Jag föreläser regelbundet om min forskning, bla på Finansinspektionen, PRMIA, finansvärldens gemensamma organ för riskhantering, på Sparbanker, Sparbankernas Riksförbund, för bankstyrelser och valberedningar, på Akademiska Sjukhuset, Diabetesavdelningen, Kvinnokliniken, vid Framtidsakademin i Uppsala, och under våren kommer jag att föreläsa vid Senioruniversitetet i Bollnäs och för Panncentralen Kulturförening i Mariestad. Jag arbetar kontinuerligt för VJS och Karnov Group och The Council som konsult och har arbetat i ett forskningsprojekt vid Etnografiska museet i Stockholm.

Jag arbetar i olika samverkansprojekt mellan universitet och samhälle, bland annat ett AkUt-projekt, ett projekt med stöd från Vinnova för att ge akademiker erfarenhet av att arbeta utanför akademin, där jag samarbetade med ett företag som utvecklar system för totalförsvaret.

Jag har ansvar för Uppsala universitets projekt i samverkan med Region Gotland, Science Park Gotland och Gotlands Förenade Besöksnäring för att utveckla besöksnäringen på Gotland.

Avhandling

I min avhandling med titel "The Social Life of Ethnic Categories: Three cases of indigeneity, Russia and Anthropological Knowledge Production" från Oslo universitetet kommer jag fram till att fenomenet "urbefolkningar" lämpligast kan studeras genom föreställningar om vem som egentligen är urbefolkning. Vem är det som har dessa föreställningar, genom vilka denna kategori av människor kommer till? Mina fältarbeten visar att det i förvånande liten utsträckning är urbefolkningarna själva som skapar sig som sådana, utan att det är andra, externa aktörer som gör det - bland annat även antropologer. Min avhandling är därför till stora delar en meta-studie om antropologin, och föreställningar och praktiker som kan finnas kvar inom antropologin, trots att vi kanske tror att vi lämnat dessa bakom oss för länge sedan. Min avhandling uppmuntrar därför till fortsatt självreflektion. 

Genom misslyckade försök att göra ett traditionellt fältarbete i en by i Sibirien med hjälp av mina lokala kontaktpersoner - ryska antropologer - kom jag till slutsatsen att det i stor utsträckning är bland annat just antropologer som skapar urbefolkningar. Just därför att mitt perspektiv kring hur man studerar urbefolkningar var annorlunda än deras, tyckte inte mina antropologiska kollegor i Ryssland att jag var kompetent nog att vistas i en by: jag skulle ju kunna tro på vad folk i byn skulle berätta för mig om sin etniska identitet. I en sådan kontext som det post-Sovjetiska Ryssland, där etnografi alltid varit en viktig del av ideologi och politik kring hur det enorma imperiet bestående av så många olika grupper av människor skulle kunna bli en enhet, har vem som är urbefolkning länge bestämts av essentialiserande vetenskapliga representationer. Antropologen talat om för informanten vilken etnisk identitet de har, inte tvärtom.

Vi som studerar urbefolkningar är alltså också de som skapar urbefolkningar, och sedan studerar vi vår egen skapelse. Jag visar också i min avhandling att samma sak gäller för exemplet med samer i Murmanskregionen; det är externa aktörer, inte minst den framgångsrika skandinaviska samiska rörelsen, som skapar denna mycket lilla del av Ryssland som den huvudsakliga regionen för urbefolkningar, att urbefolkningen där blir samer och inte någon av de andra etniska grupperna, text Komi, och att det är ekonomiska och politiska intressen i Norden och EU som skapar denna lilla del av västra Ryssland som "Norr", ett mentalt landskap som får mycket stor uppmärksamhet som ekologiskt och ekonomiskt sårbar region. Detta sker på bekostnad av hela övriga Ryssland och alla andra sårbara grupper. Detta är vad som är risken med hur dessa föreställningar om urbefolkningar får politisk kraft. Vi hoppas och vill att genom att ge uppmärksamhet åt urbefolkningsfrågor så hjälper vi de mesta utsatta och sårbara grupperna i samhället. Min forskning visar dock att det endast är väldigt få människor som lyckas få status som urbefolkning, och att det inte alltid är de mest utsatta.

Om vi trodde att detta var ett nytt fenomen, och att det i historien var mer självklart vem som var vem, så visar min studie om den Svenska arktiska Vega-expeditionen 1878 att så inte är fallet. Det var helt och hållet numera förlegade, evolutionära och imperialistiska föreställningar som kapten A. E. Nordenskiöld byggde sina etniska klassificeringar av lokalbefolkningen längs den Sibiriska kusten på. Men tack och lov har vi ju lämnat sådana föreställningar bakom oss. Eller? När vi nu vill repatriera mänskliga kvarlevor och andra problematiska föremål som togs hem av vetenskapliga expeditioner så som Vegas, är det dock just de kategoriseringar som Nordenskiöld och andra gjorde som används. Vilken urbefolkning tillhör egentligen föremålen och kranierna? Vem kommer de ifrån? Dessa frågor avgörs på basis av den evolutionära och imperialistiska världsbild som forskningsresandena hade. Istället för att göra upp med dessa föreställningar, och allt som gjordes i deras namn, återanvänder vi alltså dem.

Min slutsats är att de etniska uppdelningarna av människor i olika kategorier; urbefolkningar, icke-urbefolkningar, nationer, raser, nationaliteter, är en form av det allmänmänskliga behovet att skapa mönster och kategorier, för att kunna förstå och hantera en annars kaotisk värld. Problemet med sådan social klassifikation är dock att den tenderrs att cementeras och bli statisk, och aldrig kan återspegla den mycket mer komplexa sociala verklighet som människor faktiskt lever i. Om vi alltså tror att en sådan kategori som "urbefolkning" kan hjälpa oss att hantera svåra social, politiska, ekonomiska och historiska problem och orättvisor, kommer vi sannolikt att misslyckas.

Min slutsats är också att antropologin som sådan är inkonsekvent. Det mesta är dekonstruerat. Vi har sedan länge gjort oss av med essentialiserade föreställningar om tex "nationen", och "etniska grupper". Vi vet att det bara är imaginära kommuniteter. Vi vet också att man därför inte kan studera "dem" genom att åka till ett avgränsat, geografiskt, fält. Men när det gäller just urbefolkningar verkar antropologin helt glömma allt den visste. Vi åker fortfarande till landsbygden för att studera "dem", urbefolkningarna, som vi ser som reella grupper av människor. Hur kommer det sig att antropologin är så inkonsekvent? Är det för att de primitiva alltid varit antropologins skötebarn? För att vi alltid tyckt oss vara de enda som verkligen förstår dem? För att de representerar en längtan hos oss, av ett alternativ, ett annat, enklare och bättre sätt att leva? Bara självreflektion kan hjälpa oss förstå detta.

Här är en länk till en artikel om mig i Ergo: http://ergo.nu/portr%C3%A4tt/20170131-antropolog-tar-sibirien-till-%C3%A5ngstr%C3%B6m

Här berättar jag om min forskning i radion: http://p4dela.sverigesradio.se/?id=2267

Här är en debattartikel om urbefolkningar i UNT: http://unt.se/asikt/debatt/urbefolkningar-ofta-stolta-over-sin-resiliens-4593401.aspx

Jag talar om ritualer och nationaldagsfirande i Godmorgon Världen i P1 4 juni 2017, och i radio P4 Uppland 5 juni 2017: http://p4dela.sverigesradio.se/?id=3723

 

Forskning

Mina forskningsintressen är vida, och sträcker sig från urbefolkningar i Sibirien genom ettårigt fältarbete, till kritisk granskning av hur antropologin är medskapare av sina studieobjekt och upprätthåller praktiker och föreställning vi tror oss ha lämnat bakom oss, till hur kultur påverkar energianvändning, till hur innovation för e-vård av diabetiker tas emot av av vårdsektorn genom förståelse av hur de materiella, sociala och symboliska dimensionerna av arbetet hänger ihop, till hur finansiell riskhantering falerar därför att den den inte hanterar kultur och osäkerhet, till hur en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar besöksnäring kan byggas upp, till entreprenörskap inom de möjligheter och den osäkerhet byggandet av en ny kryssningskaj i Visby medför, till hur valberedningar och styrelser kan arbeta bättre, och mycket mer.

Hur kan man hantera en så diversifierad mängd forskningsfält? Även om fälten är olika, så närmar jag dem med samma antropologiska metoder och teorier, och det är vad som möjliggör att jag kan hantera så vitt skilda ämnen. I min forskning använder jag antropologiska metoder med långvarigt fältarbete och deltagande observation, där jag genom att göra det de människor jag studerar gör, tillsammans med dem, får en förståelse för hur världen fungerar utifrån deras perspektiv. Sedan anlägger jag antropologiska perspektiv och centrala begrepp som kultur, emiskt/etiskt, jämförelse, metodologisk relativism och holism. Detta ger insikter om varför människor gör som de gör i olika sammanhang, vilket skapar unik förståelse för olika delar av världen. Sådana insikter är inte bara avgörande för att förstå människor, utan också om man vill bygga förändring på kunskap.

Till min avhandling genomförde jag ett årslångt fältarbete i Sibirien, där jag inte bara studerade urbefolkningar, utan också hur antropologer är medskapare av sitt studieobjekt, urbefolkningar, på sätt som inte alltid är i dessa människors bästa intresse.

Jag är forskare inom programmet Hållbara Besök, ett tvärvetenskapligt forskningsprogram inom Uppsala universitet involverande 30-talet forskare. Från olika perspektiv studerar vi byggnationen och konsekvenserna av den nya kryssningskajen, som byggs i Visby för att ta emot större kryssningsfartyg och utveckla besöksnäringen. Jag fokuserar på entreprenörskap och innovation, och hur Gotland försöker skapa en ekologiskt, ekonomiskt och social hållbar besöksnäring. Jag använder antropologiska metoder med fältarbete och deltagande observation, och anlägger antropologiska perspektiv med kultur, emiskt/etiskt, jämförelse, metodologisk relativism och holism som centrala begrepp.

Jag har beforskat hur teknisk innovation inom diabetesvård och det som kallas e-hälsa eller distansvård tas emot av vårdsektorn, och hur innovation i vården kan understödjas.

Jag beforskar den finansiella marknaden, och hur finansiell riskhantering förhåller sig till kultur och osäkerhet. Detta studerar jag i samverkan, genom att föreläsa för finansiella aktörer som till exempel finansinspektionen, bankstyrelser och branchorganet PRMIA.

Genomgående teman för min forskning är strategier för att hantera osäkerhet, risk och möjligheter för att skapa hållbarhet. Det studerar jag bland annat genom mitt fokus på entreprenörskap och finansiell riskhantering.

Publikationer

Kontakta katalogansvarig vid den aktuella organisationen (institution eller motsv.) för att rätta ev. felaktigheter.